Miljö?

Egentligen hade jag tänkt mig ett miljö-inlägg i dagens – min egen lilla – bloggdebatt. Det har känts som om miljön har fått allt mindre betydelse under årens lopp, och trots larmrapporter om både det ena och det andra, så anser sig världens potentater – från öst till väst – göra precis lagom mycket för naturen och miljön. Polar-isar må smälta och gifter rinner ut i  dricksvatten, strålning från havererade  kärnkraftverk ger människor skador i generationer framåt, för att inte tala om alla djur – hela populationer – som stryker med när fartyg läcker olja i våra världshav. Men det som inte syns – det finns inte. Läget är stabilt. ”Vi värnar om miljön…..men kan naturligtvis inte göra mer än nödvändigt”. Och det är inte ”nödvändigare” för oss i Sverige än för andra, snarare tvärtom. Att vi är förträffligast, vet ju alla…..att vår skit hamnar på annat lands territorium är en helt annan sak. Det som inte syns, finns inte.

Jag hade tänkt att skriva om det här med hur lätt det är att glömma miljön när mars-snön faller i ett gråkallt Stockholm. När nordanvinden blir ett med isiga kylan mellan de gråa husfasaderna….då känns inte naturen som någon snäll vän att hålla i hand. Nej då är mobilkontakterna desto mer varmblodiga, trots avståndet, och ett glas ”vitt” i hemmets lugna vrå lyser upp ens fredagkväll.
Men så – mitt i webbflödet nås jag av bilder från en natursida – mest fakta och lite anekdoter om djur och natur runt om i världen….kanske i ett pedagogiskt syfte, men inte nödvändigtvis. Naturen och miljön blir också en naturlig del av min storstadsidyll, och jag tänker – är det inte detta vi lever för? Den stora ekologiska mångfalden, de stora sammanhangen i miljön – att balansen ska finnas så att inga arter ska dö ut på grund av att vi människor förstör deras livsmiljö….och i förlängningen också vår egen? Till slut blir vår planet så utarmad att vi kanske inte kan överleva här……utan att vi vet ordet av och utan att vi vet vad vi ska vara rädda om, och varför.

När Fredrik Rheinfeldt i dagarna pratar om stabilitet – att han till och med brinner för stabilitet, enligt DN, menar han inte stabilitet i naturens eko-system utan i Sveriges heliga budget.

Nog kan vår statsminister tala sig varm för växthusklimatet – som om det inte skulle kunna hålla värmen på eget håll – men utan att på något sätt tumma på budgeten.
Han kan tänka sig att rynka pannan lite extra och tala allvarligt men sakligt om miljön, men så länge han är statsminister kommer ingenting vidlyftigt att göras.
Ingenting kommer att göras, eftersom han brinner för budgeten, inte miljön.

Har vi tur hinner inte hela budgeten, och allt annat, brinna upp med den och med hela vår planet….höll jag på att skriva…men det här är inte meningen som nån skrämselpropaganda…..jag är bara en smula bekymrad. Om ingen makthavare på jorden anser sig vara mer skyldig än någon annan, att åtminstone börja röja i miljöfrågorna, förrän det faktiskt är försent på riktigt….hur ska det då gå?

Jag tror att det måste börja på gräsrotsnivå. Om var och en av oss som har tillgång till tekniken, kollar på en naturfilm om dan, om det fantastiska som faktiskt finns kvar…den skönhet och spänning som finns i naturen, utan all världens TV- seriedramaturger, så kommer vi alla att undra hur vi som art tar oss rätten att förstöra detta unika liv – djurliv och växtliv – för att vi har som högsta prioritet att vår budget ska vara stabil?

Kultur, Jämlikhet, Skolfrågor, Arbete…allt är avhängigt av om vi överhuvudtaget har en beboelig planet att leva på.

Nu talar inte jag för att alla människor ska rösta på miljöpartiet, utan för att alla partier i alla länder ska bli miljöpartier. Nåt annat kommer vi inte undan med. Kanske till nästa val, och nästa….men inte i längden…..

Och från det ena till det andra….”Arbetskraft”?

Jag skulle nog brinna lite mer för ”arbete” om honnörsordet vore ”Arbetslust”….Men det är nog lite för vågat ord i politiken. Att att känna lust att arbeta? Nej, så roligt ska vi inte ha det. Man kan väl inte tjäna pengar på att ha roligt…..?
Arbetsmiljö borde också vara rätt hett…inte bara för oss vuxna…
Visst har arbetsmiljön betydelse, också för de yngre…alltför många barn och för få vuxna på ett fritidshem kan skapa otrygghet hos barn vilket i sin tur kan leda till att fler blir lågpresterande i skolan. En budget ska räcka även utanför klassrumsväggarna i ”en skola i världsklass”…

Men det är ett nytt tema – det får vänta till en annan dag.

Tjolahopp! ;)

OCH…Från djurens värld: Om vi hjälps åt och väntar på varann, kan vi kanske klara det?

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Djur & Natur

Varför jag aldrig blev popstjärna…

 

Det låter ju lite som hämtat ur ”Gäster med gester”,  det där.

Tja…varför inte ?

Jag saknar inte direkt musikalitet, men förutom avsaknad av medfödd talang för den sortens uttryck, finns nog två grundläggande orsaker:

1 –  Jag är uppvuxen i helt fel miljö, där körsång, opera, Alice Babs, Alice Tegnér och rensång stod högst i kurs.

2. Jag har fel stämband för ändamålet.
När väl pop-musiken lyckades tränga in genom stenväggarna till våra gemak fann jag rätt snart att min röst inte räckte till – eller snarare nådde ner till de rätta tonerna. Vad gör man om man är uppfostrad i ett musikaliskt hem? Man oktaverar och sjunger alla melodier en oktav upp. Hur töntigt är inte det?

Tyvärr har det inte skett någon förändring – jag kan fortfarande inte sjunga i samma tonart som alla coola pop- och rockartister som under årens lopp har kommit fram. Det finns några undantag – Michael Jackson och Stevie Wonder har ungefär samma register som jag och äntligen kan jag känna mig lite hemma. Kvinnliga artister finns men inte så många….Aretha Franklin lyste upp min sånghimmel. Där kunde jag sjunga med utan att byta oktav hela tiden….men trots att jag älskade Beatles hela min tonårstid, och nu också – kunde jag aldrig bli en Beatles-sångerska.
Men byta tonart då! Men ni fattar inte. Fortfarande är alla kompmusiker män och de kör alla låtarna i alla mäns tonarter…dessutom tror jag inte att man kan byta tonarter hipp som happ. Men jag vet inte…har aldrig ens kommit på att kolla om det skulle låta bra.
Karaoke har också alltid samma förutbestämda tonart….antingen hörs jag inte eller så låter  jag som en liten pipig barnunge (har bara testat en gång och det räckte), eller om jag tar hjälp av hela mitt kulturella arv och tar till min huvudklang, så leder det till…vad tror ni? Jo, opera….”Jag hatar opera”… säger de flesta utanför min närmaste vän-/släktkrets.
Så med ett ben i operahus-tonbildningen, där jag inte heller hör hemma eftersom det aldrig har varit min favoritgenre, och den andra i Pop-snöre-branschen dit jag aldrig har haft tillträde, så finns det bara ett musikaliskt hem för mig – kyrkokörsmusiken eller som tidigare i Konserthuskören, vilket innebar att sjunga i oratoriekör där man är många med många starka röster, typ operaröster, som sjunger stora verk med stor orkester vilket alltså kräver stora starka röster. Och det är också roligt….

 

Det är roligt att sjunga den bästa körmusiken också, men när och hur kan man bränna av ett litet requiem, eller en och annan Bach-motett till kaffet på någon festlig tillställning utan att bli misstänkliggjord å det grövsta?

Nej, jag är inte bitter…jag är bara avundsjuk på vissa personers stämbandslängd…

”….So-o-o- I – never realized what a kiss could be
This could only happen to me – Cant´t you see, can`t you see…..?”

Sångens text har inget med saken att göra utom just det….jag nådde aldrig ner till de lägsta tonerna och återigen kom de töntiga piptonerna fram…..fast jag ändå hörde John Lennons hesa coola röst för mitt inre. Verkligheten ville aldrig detsamma som jag.

Kanske var det därför som jag 40 år senare blev så lycklig när Malena Ernmann tog sig in i popcirkusen med sin huvudklang och sin operastil utan att göra sig till. Äntligen var mitt sopranläge tillåtet hippt! Fast jag vet….det kom ganska många år för sent. Behovet av att vara ett pop-snöre var inte detsamma, direkt.

Fortfarande sörjer jag min brist på långa stämband så att jag kan sjunga världens bästa pop-låtar….för mig själv, om inte annat….

Däremot kan min frustration vid allsång vara lika stor.  ”Min tonart” finns inte.

Så om ni undrar….därför håller jag mig till körmusiken. Där får jag och mina korta stämband finnas….

 

 

 

Lämna en kommentar

Under pop-snöre, stämband, Tid

Tåg IRL

 

DSC09946

 
Nu reser jag mitt livs tågresa fram och åter – den lyckliga resan – till och från Göteborg. Trettioett år sedan for vi här fram och åter varannan helg till varann. Resor kostade, liksom telefonsamtal gjorde på den tiden – då bara halva mitt nuvarande liv hade gått. Det var då min ekonomi var klart under existensminimum, som aldrig förr, eller senare, men så fokuserad som jag var då hade jag väl haft råd att åka fram och tillbaka till Kathmandu, om så hade krävts, men som tur hade det inte det.

Det var ett risktagande, att ge sig ut i en viss ovisshet, för vem kunde veta hur viss den kärleken skulle förbli. Ingen av oss kunde veta, men vi kunde nog ana båda två, för annars hade vi inte fortsatt resandet, mer och mer förvissade om vart det skulle leda…inte bara till Stockholm och Göteborg, och vice versa, beroende på startpunkten, utan också ett resande till livet. Våra liv.  Det var grejer det… ;-)

Nu sitter vi här på vår gemensam resa på väg åt samma håll – fram och tillbaka – i samma liv, och på väg åt samma håll. Och än i dag känner jag pirret när jag kliver på tåget mot mitt livs resmål nummer ett. Jag är tacksam!

Vart är vi på väg?

DSC09948

Lämna en kommentar

Under Almedalen

Inspiration – att mötas

2014-03-15 13.38.52

Till hälften färdig – eller mer än hälften, kanske – med mitt eget projekt, kunde jag igår inbjuda en mycket liten inre krets som bestod av två personer, på en vårsoaré, där mina första 6 ”rörelsekompositioner” skulle presenteras, samt de övriga låtarna skulle åhöras och avnjutas till lite vin och snacks.
Det blev mycket roligt och givande och min publik verkade också glad och inspirerad och tog t.o.m. själva initiativ till koreografi till en av de koreografilösa låtarna. Feedback och glada tillrop gör verket!
När man som jag, har jobbat i enrum med mig och mina ljud och mina katter, känns det mycket inspirerande med möten med andra människor med liknande intressen men med lite andra infallsvinklar. Det får man lägga till i skapandet, som en egen liten morot. Bara detta att veta att någon kommer hem till ens hem, förvandlat till ”dansstudio”, gör ju att lusten att städa växer från 0 till 100 %.  ;-) Då hinner man mer än man annars hinner på en hel vecka. Jag hade dessutom en lunchtid tillsammans med  tre andra kvinnor, som är i liknande situation som jag är i vår, och vi har bestämt oss för att sparra varandra och i största allmänhet vara lite ställföreträdande ”arbetskamrater” och lyssna och komma med synpunkter. Vi bestämde också igår att vi skulle sätta upp mål för oss själva inför nästa träff om en månad, vilket ledde till att jag bestämde att jag skulle försöka hinna med att bli klar med alla rörelser tills dess och visa upp dem hemma hos mig då. Eller i alla fall visa upp det jag är klar med. Det är också inspirerande. Alla människor behöver en morot – något att jobba mot. Jag har tidigare haft som delmål att visa upp allt – inklusive material, musik och rörelser – för alla närmast sörjande i en större lokal i början av juni, och …tja…ambitionsnivån på ganska mycket högre höjd, men jag ser nu att mitt stora delmål för våren inte kan bli bra utan dessa små delmål. Och det är inte någon som egentligen talar om det för mig, utan jag märker ju att mina möten med andra likasinnade visar på vikten av just dessa möten som ger mig tankar och infall och erfarenhet inför framtiden.

2014-03-14 15.35.30

Möten som ger inspiration och tillförsikt inför framtiden….därför att jag har hört av tillräckligt många att jag är på rätt spår i det här projektet, så vet jag ju att det finns idé att fortsätta, jämfört med om bara en, nämligen jag själv, är nöjd mitt jobb. Ganska dödfött…

2014-03-14 15.53.50

Därför är möten förutsättningen för all kreativ verksamhet. Men visst har jag behövt vara ensam på min kammare i själva musicerandet, skrivandet, inspelandet, dansandet, eftersom jag har haft en ganska klar idé från första stund om hur jag har velat ha det, men jag har ofta svårt i det läget att hävda min egen linje om någon annan tycker annorlunda. Däremot vill jag höra efteråt om det finns synpunkter som jag inte har tänkt på, och förstås, vill jag höra vad som var bra. Och det fick jag. =)

2014-03-14 16.45.51

Nu var det här en första ”utspark”, så nu är det bara att låta sig bäras på inspirationens vindar ända in i mål!
Och om jag lyckas fullt ut, räknar jag med att inte bara jag utan även en mängd barn och lärare/förskollärare blir vinnare om de får ta del av det här materialet….Kanske redan nästa år?

Nu skiner solen och det blåser halv storm ute – det känns som ett gott omen.

2014-03-14 15.55.42
Trots alla rapporter från omvärlden om alla oroshärdar och om hur mänskliga rättigheter kränks, tänker jag att, om inte varje människa försöker se sina egna möjligheter, sitt eget hopp och ljus i tunneln så finns ju där alls ingen mening med livet. Ingen annan kan ju skapa min mening med livet…inte ens en religiös människa kan våga hoppas på det. Drömmarna kan ju bara jag ha, och sen är det upp till mig att se till att få ett samhälle där alla har möjlighet att förverkliga drömmarna – och då menar jag alla, och inte bara dem med pengar och goda förutsättningar från födseln. Men har vi inga drömmar för egen del finns det antagligen heller inget gott samhälle att kämpa för. Läste i DN idag om ett samhälle i misär, i Rumänien, där bara romer bor. Men mitt i denna misär finns det en skola som lockar barnen med att de ska få lära sig streetdance av en berömd Streetdancegrupp, eller spela fotboll, bordtennis, eller annat roligt, men för att få göra det måste de först gå i skolan och lära sig läsa, skriva och räkna.En kille som var i 12-årsåldern kom dit som analfabet, läste in allt han behövde kunna på bara några år, vann alla danstävlingar i Rumänien, och skulle ha fått åka till Los Angeles för att tävla, men där sa ekonomin stopp. Trots att Rumänien har fått EU-bidrag för romerna, har inte romerna fått se nästan några av de pengarna. Ändå, tror jag att den här killen har fått en så mycket bättre start i livet än många andra av hans jämnåriga. Hans ljus har förhoppningsvis inte släckts….ännu.
Den pojken fick ju en morot, något att drömma och hoppas på, precis som hans skolkamrater, men lärarna på skolan är oroliga för att skolan måste läggas ner…

2014-03-15 13.38.19

Vi som har fått det som många inte har fått tillgång till, nog borde vi ge oss själva möjlighet att inspirera och låta oss inspireras…?

Jag har i alla fall tänkt prova….Trevlig helg!

Och tack kära publik för gott deltagande, fin orkidé (se ovan!)och fotografering, samt  jubel och bifall!  :)

Lämna en kommentar

Under Rytmik-Matte-projekt, skola, smart av musik, Tid

Lita inte på våren!

 

2014-03-03 11.45.42

 

Nere vid vattnet är det stilla och lätt att andas. Jag stannar numera inte vart tredje steg för att fotografera något naturligt naturfenomen…har inte ens fin-kameran med mig. Vill liksom inte bryta den sköna, lätt monotona lunk jag har. Men ibland kan det inte hjälpas. När allt är så stilla och ingen krusning på vattenytan så långt ögat når, bara fåglars kvitter, och svirrande och sjungande, bryter den oändliga stillheten, det är då min lill-mobil kommer fram ur fickan i sällskap av sin lilla ladd-kompis, som laddar mobilen medan jag promenerar. En av några prylar jag har skaffat i år och som jag genast känner att jag inte kan vara utan (finns på Kjell&Co). En annan är mitt kamerastativ, som gör mig  självgående i mitt jobb med utformandet av rörelser till musik och matematik. Bättre än en spegel eftersom jag kan se hur jag tar mig ut även bakifrån, när jag rör mig. Väldigt bra att jag hinner se det före någon annan, kan jag berätta…;-)

2014-02-10 12.09.49
Nå…det var inte precis det jag hade tänkt skriva om nu, men det som händer medan jag går, händer faktiskt medan jag skriver här. Tankarna flyger och far, helt enkelt. Precis som fåglarna, och speglingarna i vattnet kan ge lite mer djup och yta åt tankegångarna. Och som, inbillar jag mig, att meditera. Det har aldrig varit min starka sida, men jag tröstar mig med just detta…att jag försjunker väldigt fint i mig och mina tankar under en naturskön promenad….och när fåglarna kvittrar är det som om tankarna lyfter. Min bästa årstid har aldrig varit våren – jag kan bli lätt deprimerad av allt de blekt gulfula och den svampigt kippande marken, det iskalla marsregnet, den snåla blåsten, och solen, som när den sällsynt tittar fram står så lågt att solstrålarna svider i ögonen. Men det är då jag känner att någonting händer i mig, för ljuset är så lovande nytt, och verkar så ihärdigt välvilligt att jag nästan går på det….att det skulle vara vår redan….För några år sedan kom våren redan i mars, minns jag, och alla klädde av sig alla sina kläder och satt på uteserveringar i bara linnen. Men *poff* gick det upp i rök…snön vräkte ner och det  blev vinter en månad till.

 

2014-03-03 11.47.24
Jag litar inte på våren – och jag tycker knappt om den ens en gång…fast jo….lite kanske. ;-)
Men fåglarna tycker jag om….de fortsätter att sjunga i snö och slask, i regn och solsken….de muntrar upp hela mig. Naturen tycker jag också om – särskilt när den inte letar sig in i märg och ben i form av polarvindar och slaskiga trottoarer. Men en del dramatiska väder kan pigga upp om ingen kommer till skada. Hagel, t.ex. Extrem form av vatten…;-)

 

2014-02-25 14.14.33

 

Jaja. Det om detta om väder och vind….Nu går vi mot ljusare i alla fall…vi som bor i den kyliga nord. Men det finns många som inte kan känna sig säkra på framtiden alls. Närmast tänker jag förstås på Ukraina, Syrien, Uganda, och många andra ställen på vår jord. Och vad gör jag? Lite pengar i månaden till olika hjälpande händer….
För hundra år sedan bröt första världskriget ut. Ingen ville tro att det skulle hända igen. Det gjorde det.
Och nu….?
Jag vill inte tro –  ingen vill tro – men vad hjälper det?

För hundra år sedan måste det vara mycket svårare att veta vad som händer i världen, och varför, och hur det drabbar var och en. Men hur lätt är det nu? Vi får veta nästan allt som sker, men hur ska vi veta vad som är sant och vad som är påhitt, och vem kan man lita på i detta flöde av information?
Och vi är ändå lyckligt lottade vad gäller korruption (kanske?) om man jämför….

Nej, jag tror att det lugnaste är att lyssna på fåglarnas kvitter om våren. Det kan sällan gå fel…och om det är något man vill veta om framtiden är nog det säkraste att gå till närmsta kaffesump att spå i.  Den enda frågan där är väl vem som har tolkningsföreträde för det första, och för det andra….vilket sofo-café kan erbjuda kok-kaffe i dagens läge?

2014-02-28 09.38.15

 

 

I-landsproblem? Nix, ett framtidsproblem.

Tjingeling! ;-)

 

2014-03-03 11.45.49

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Tid

Förbjud tävlingar!

Nu höjs ropen – som alltid i samband med stora mästerskap – om stränga straff mot doping. Ingen vill ha med fuskare att göra, och det gäller förstås allra mest alla vinnare. Alla vinnare ser fuskare omkring sig…allrahelst om de inte vinner själva. Det handlar inte bara om idrott utan även om hela livet. Har man pengar, men vill ha mer, ser man fuskare överallt i samhället, som på olika sätt har tillskansat sig pengar på otillåtet sätt. Men är inte alla vi, som har haft en lycklig barndom med föräldrar som kunde försörja oss, som hade föräldrar som skjutsade oss till alla skridskobanor, som betalade för att vi skulle kunna spela ett instrument eller åka på fotbollsläger, som hade det väl förspänt, är inte alla vi fuskare? Vi har ju inte förtjänat det. Vi har ju inte, likt längdåkare, lagt många tusen mil av ansträngning bakom oss.

Det finns naturligtvis vinnarskallar även bland förlorarna..det är därför de fuskar, eftersom de inte står ut med med att förlora. Det är inte lätt att veta varför vissa förlorare fuskar, men inte andra, men jag antar att en del ser orättvisorna som omger dem mer än andra.

Kanske har de alltid fått kämpa och tolkar varje förlust som en orättvisa riktad mot dem?

Det är ju fruktansvärt orättvist att en del aldrig har behövt ta en ipren mot huvudvärk, medan andra är överösta med kroniska sjukdomar, men som älskar att utöva någon sport ändå. En sångare som är allergisk behöver gudskelov inte åka fast för doping för en lite för hög dos av en allergimedicin före en premiär. Det enda som kan hända är kanske att han kan andas bättre…Han blir en vinnare, föreställningen vinner på det, och även publiken vinner. Alla vinner på det och ingen blir anklagad för fusk. Se så lätt allt kan gå utan tävling.
I skolan börjar eleverna som inte har en fuskigt gynnad barndom bakom sig, att fuska på proven för att slippa få låga betyg…eller så har föräldrarna pengar så att barnen kan gå i en privatskola där det sätts höga betyg. Det är också fusk, medan alla lyckligt lottade är sociala fuskare. I en skola utan tävling och hierarkier jobbar alla för att skolan ska få bättre resultat och att alla ska få samma möjlighet att lära sig på riktigt, utan fusk eller maktspråk.

Det finns många goda vinnare inom idrotten, och i övrigt också, men en vinnare förutsätter alltid desto fler förlorare, och…en och annan fuskare. Finns inte tävlingar, finns kanske möjligheten att vinnaren kan hjälpa såväl förloraren som fuskaren, till ett bättre liv.

Alltså: Förbjud tävlingar! Läste i tidningen idag att Torbjörn Tännsjö ville förbjuda doping – och jag förstod efter ett tag att han var skarpt ironisk, och också rolig i sin hållning. Jag vill dra det till sin spets…men också utveckla det hela…varför inte? Tänk så mycket samhället skulle vinna på att människor slutade tävla. Så lite skador och annat elände det skulle bli..

Men så kom jag på att man kan göra om indelningen av all idrott.
Ett OS för alla som aldrig medicinerar överhuvudtaget, eller på annat sätt fuskar….ett för dem som någon gång har medicinerat eller måste ta medicin pga sjukdom. Slutligen, ett Os för alla fuskare som har dopat sig medvetet någon gång. De som medverkar i dessa spel kommer att berömmas för en sak: Att de är de renaste idrottarna, eftersom de garanterat inte ljuger. Man kan få pris för att man erkänner också.
Sen kan man inrätta ett OS för alla som inte vill tävla, men tycker att vägen är mödan värd. På slutet blir det en prisceremoni för alla deltagare. Allas nationalsånger spelas upp och ingen blir arg eller ledsen. På kvällarna läser man tidningar, spelar kort eller schack, sjunger i kör, spelar i band eller dansar folkdans. Några spelar dataspel eller nåt annat roligt…bara det inte är tävlingar.

I förlängningen borde även krig förbjudas, eftersom det också är en slags tävling, med dödlig utgång….när jag nu ändå är på förbjudarstigen, menar jag…

Och det där sista borde vara lätt ordnat, tycker jag…;)

Lämna en kommentar

Under Tid

Är på statsbesök….

När jag kommer in på min ”förstfödda” blogg känns det nästan som om jag vore på statsbesök. Lite stiligt sådär…och sällsynt, framförallt.
Skulle vilja dimpa ner här lika sorglöst som förr i världen, men det bli liksom varken tid eller uppslag till det. Jo, uppslag finns nog om man tänker rent politiskt, men om man tänker på mig då….det ska man kanske…..så är jag väldigt målmedveten just nu. Jag har fått en tidsram, som en skänk från ovan, och ska bi klar i år med min 7-åriga projektresa. Det artar sig väl, kan jag meddela. Men när dagen har gått och jag har dokumenterat mitt arbete för ett arbetspass, känns skallen lite tom, sådär…Men det är roligt att vara mitt i en process, och inte bara gå och vänta in lämpligt tillfälle – såsom det hela tiden har varit – och när det sen är dags har jag hunnit bli sjuk eller snubblat och gjort mig illa i benet, eller så har andra tråkigheter – eller roligheter – kommit emellan. Nu är det bara ”full fart framåt”, som gäller, typ. Och det jag behöver dryfta, dryftar jag  i min för ändamålet avsedda privata blogg.

Men hela tiden, trots viss framgång med mitt arbete, längtar jag efter sorglösheten. Att ta upp min gamla FärgRadio anno 2006, igen….bara busa och göra tokigheter ……men nej…..som sagt. Har blivit alldeles för målmedveten.  Jag skulle inte ha ro till såna roligheter. Men jag får nog lov att tänk över saken. Tänk så mycket tid jag ger mig i vanliga fall till att göra ingenting, eller möjligen någonting. Men nu – med mig själv som enda slavdrivaren – får jag ingen tid över till dylika tidsslösande verksamheter.
Jag tror att jag ska tala med facket. ;-)

Men idag kostade jag i alla fall på mig en promenad i den iskalla vinden – tänk att jag passade på just idag när inte solen sken och det blåste extra iskallt – och sen en kvarts fika på närliggande kondis. Jag tog en minibiskvir och en cappuccino, och kände mig syndigt lyxig.  Så är det med pretentionerna…tänk att en människa kan vara så anspråkslös. Nästan obegripligt. ;)

2014-02-25 14.33.24

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Under Tid

Långskrivare…

Jag har blivit en riktig långskrivare. Så långa texter skriver jag att inte ens jag själv orkar läsa igenom och redigera dem innan jag publicerar. Medan jag skriver tycker jag att det verkar vara en kul text..eller kanske kan bli, men efter ett tag börjar jag undra vad det här egentligen handlar om och vad jag hade tänkt från början. Då försöker jag avrunda och hitta någon bra eller tillkämpad knorr på slutet, och sen kanske jag lägger in någon bild eller tre – och så blir inlägget bara ännu längre. Så hände det för mig igår, men som tur var sparade jag bara texten som utkast, vilket var bra. Det mesta har jag avhandlat förut – för det första – och för det andra blev det bra segt på slutet. Ja, och så kladdade jag ner en helt ny text för att inte lämna hela denna webb okladdad för en minut.

Hur blev det så här?

Jag tror att det beror på att jag var lite mer på alerten förr när det bloggades både här och där. Om jag hade  skrivit något långt och invecklat utan varken mål eller mening, fick jag sällan läsare och än mindre kommentarer. Det blev som en sport det där att skriva så att folk ville läsa…om det så vore bara någon läsare var det ju bättre än ingen. Då gällde det att vässa pennan lite extra och ta fram ytterligare några gamla tankebanor som jag hade  undangömda någonstans. En skärpning krävdes, faktiskt, och se…det gav resultat. Plötsligt kunde det komma en hel drös kommentatorer, och så småningom började jag ana ett mönster..vilka texter, vilka ämnen och förstås – hur lång den var – allt spelade in. Jag har inte mycket till övers för tävlingar men det här var mer en intern tävling mellan mig och mig.
Nuförtiden tycker jag inte att jag skärper mig särskilt ofta. Jag hasar ju omkring här på min gamla blogg i mysbyxor och tofflor och ingen behöver jag klä upp mig för, praktiskt taget. Det finns fortfarande några trogna som läser min blogg, tack och lov, men de är ju så trogna och gulliga så att de läser oavsett om jag skärper mig eller inte. Och det är jag tacksam för i det här läget…. ;-)

Och nu kommer ögonblicket när jag borde börja  avrunda, innan  alltihopa blir för långt igen så att jag inte orkar annat än skumma texten hastigt innan den går in ”för tryckning”. Men jag tror att det här blir lagom långt.

Men vad handlade det om? Jag vet inte, men jag hoppar över bilderna den här gången. Alltid lurar det nåt öga.

Jag har skärpt mig. Frågan är vad det ska leda till? Det kanske någon som har orkat läsa hela texten, kan tala om?

Väntar med spänning. Nej, det blev nog för långt igen. Jag ska skriva kortare och kortare för varje dag som går.

Till slut är det bara nåt ord kvar. Undrar vilket? ;-)

Kanske två?  Godnatt jord……

Lämna en kommentar

Under Tid

”Väder idag…jävla kapten”

En historia jag hörde som barn:
En kapten till sjöss var så sträng mot sina mannar och sa att de aldrig fick  svära och klaga på vädret när de var till sjöss…bara att bita ihop och se det som en utmaning. Ta det som en man, helt enkelt. De skulle hälsa på kapten på morgonen när de kom upp på däck. Så en urusel vädermorgon kom en av matroserna fram och hälsade och tänkte kommentera vädret, men kom på sig i sista stund och sa: ”Väder idag, jävla Kapten!”.
En liten ofrivillig felsägning,…;-)

Hur kapten reagerade, framgick aldrig, men jag undrar om han inte hade föredragit den först tänkta versionen.

En dag som denna, med iskallt regn och ett grått, vått, blött, bortsnöat landskap, tänker jag alltid på det….Väder idag….

Och så tänker jag på min egen lycka och delvis tur, men förstås också skicklighet, att faktiskt ha ett hem och hus och en när och kär människa och två katter där jag lever och bor. Maten står på bordet, och vi kan i princip göra det vi önskar göra. Vi har just inga lyxiga anspråk, men det tror jag kanske inte de flesta har som inte har det jag har. Har man inget hem….vilket liv lever man då? Och vilka drömmar anser man sig ha rätt till? Orkar man inte drömma eller är det just det man måste göra för att överleva?
Det är naturligtvis olika från person till person, men mänskligheten är nog i grunden lika beskaffad. Det finns en inre drivkraft hos väldigt många. Hos dem som kommer hit från andra länder måste finnas en extra drivkraft att överleva. Jag kan inte förstå annat. Att resa många mil på farliga vägar och på farliga vatten för att komma hit till isande vindar, snöglopp eller regn och inte ha någon annan plats än gator och torg att vistas på….det borde vara värt en bragdmedalj.

Men vi tänker inte så. Inte vi med pengar och makt i behåll. Vi tänker att vi kan påverka regeringar i deras länder så att de ska få det bättre där, när de kommer dit. Men tills dess får vi inte hjälpa dem där de är när de inte är där, för då kommer de ju att komma tillbaka hit, när de väl har åkt dit där de var innan de kom hit. Där de har sina släktingar. Där de borde höra hemma om det inte vore så att de blev så illa behandlade där så att de inte hör hemma där, för de är inte som alla andra där, heller, anses det….alltså finns ingen annan utväg än att komma hit, där vi tycker att de inte hör hemma eftersom de inte är härifrån. Vi hjälper dem bäst genom att inte hjälpa, säger vi som vet mest.
”Vi som inte vet mest” ger dem en slant då och då, när vädret är som det är när det är så här, som idag. Men då förstör vi för dem i längden, säger ”vi som vet mest”. ”Vi som inte vet mest” skakar på våra huvuden och vet varken ut eller in. Men vad vi än tycker, sitter de kvar där inlindade i sina filtar och med pappersmuggarna skramlande av småmynt, eller kanske är de alldeles tomma. De kantar trottoarerna utmed hela Götgatan.

De ser bedjande på oss, men allra helst hade de nog sagt….”Väder idag, jävla kapten”!

Nej, men om vi inte ska ge…vad ska vi göra då? Fälla upp kragen och smyga förbi? Varje månad ger jag lite pengar till Rädda Barnen och Läkare utan gränser, men det hjälper ju inte dem. Jag köper varje månad nya numret av Situation Stockholm av samma sympatiska kvinna vid Ringen…..men det hjälper heller inte dem.

Så alla vi som inte tycker att vi inte ska hjälpa dem som har kommit hit, med slantar och soppor och filtar, för att de inte ska komma tillbaka sen…hur ska vi göra, tänker vi?
Alla vi som säger att det ligger ligor bakom tiggeriverksamheten, säger också så. Ge ingenting.
Men hur ska vi göra här och nu – hit, dit de har kommit från  ännu svårare förhållanden?
Ska vi vara lika kallsinniga som vi ser ut?
Ja, det är väl bara en tidsfråga innan vi faktiskt blir det på riktigt.  De Kallsinnigas förening.. Bildar snart en jättegrupp på facebook…eller så finns de redan där….?

”Det var min lilla undring, kan jag få min lilla hundring”, som Malte Lindeman sa, på den gamla goda tiden.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Under Tid

Time out…

 

2014-01-27 14.04.34

Idag tar jag ”time out” – och undrar i samma ögonblick vad uttrycket står för egentligen…är min tid ute, eller är jag utanför tiden i någon slags kosmisk mening, typ tidsutanförskap? Nej, jag vet ju vad det betyder egentligen, men man kan ändå tillåta sig att spekulera. Jag tänker på Mona Sahlin, när hon for till Maldiverna, när hon var minst sagt trängd av Toblerone-askar och dylika viktiga ting. Jag tycker att hon gjorde rätt i att pysa. Om jag vore så påpassad av media som hon var, skulle jag också pysa. Nu sitter jag bara kvar i soffan och snorar lite lätt. Har nog fått en förkylning, men hade jag jobbat ”på riktigt” hade jag förmodligen inte varit hemma idag om jag inte hade hunnit bli förkyld i ett tidigare skede. Det vet man ju inte. Det jag vet är att jag de senaste åren har blivit förkyld efter en vecka varje gång jag har satt igång med mitt gympaprogram på morgonen.  Det är i alla fall det bästa med det här jobba-själv-jobbet, att jag inte behöver våndas på morgonen över om jag ska sjukskriva mig eller inte…och inte ha dåligt samvete för några arbetskamrater. Nej, nu är det bara måndagsmys som gäller. En kopp te med citron, honung och ingefära…Benet har jag lagt upp på en pall med kudde på för att inte anstränga det. Det känns mycket bättre, redan. Och när jag då och då går över golvet för att hämta snytpapper eller ett glas vatten, rycker det i mina dansben, och armar. Stannar upp på golvet och liksom provar en armrörelse eller ett stamp eller hopp med foten…nej, visst nej….lite, lite svullet  känns det nog,men inte alls som igår.

IMG_0505

Inte heller kan jag låta bli att formulera en stipendieansökan, när jag väl slagit mig ner i soffan igen, men det gör mig däremot nästan yr och lite och matt och trött. Då känner jag att febern stiger. Men, äh…helst vill jag bara resa mig upp och göra det där roliga igen. Hitta de rätta stegen och kombinationerna…men nej, jag har fått stränga order om att ta Time out idag. Jag höll ju dessutom på och sprattla med benen igår, fast det var söndag.

IMG_0507

Jag får  ägna mig åt läsning i stället. Och jag läser i gårdagens DN om mobilernas fördärv – Bengt Olsson skriver och är på sitt allra bästa skrivarhumör. Det här ständiga bevakandet och att alltid vara tillgänglig – ”var jag sitter och var jag går”- hur vi har tagit över vilddjurens ständiga vakthållning – för att de måste passa sig för olika faror och aldrig får slappna av. Vi har numera ett sånt beteende, men det farligaste vi har att göra är att kolla om vi har fått nåt sms eller kommentar på facebook. Ändå är vi aldrig helt fokuserade på nåt.
Jag har ju varit rätt mycket på facebook från början, men inte lika stadigt nu. Framförallt hänger jag inte på nätet särskilt mycket med mobilen, vilket förklaras av att jag har en sån liten nätt mobil så att den går ner i alla fickor, och dessutom är det en android 2.1, så någon större mängd appar kan jag inte hämta hem…inte instagram, t.ex. Först irriterade det mig, nu drar jag en suck av lättnad. Jag behöver inte ha koll på ytterligare ett socialt nätverk – jag behöver inte en kamerasida till, för…herregud, var la jag mina bilder nu, då?
Facebook, Flickr, Bloggen…eller rättare sagt, bloggarna? Tja, och så har jag ju några ställen där jag har lagt upp musik och videosnuttar….Soundcloud, Myspace och Youtube….förut var det också Fileden, men de bara tog bort hela rasket, alla mina filer, utan förvarning….så, jo, med tanke på det, kanske det är bra att sprida sina gracer. Bara jag visste var jag hade dem…;-)

IMG_0506
Sedan min slimmade, externa hårddisk gick och dog förra året, med filer och allt, ser jag absolut vitsen med att ha de flesta av mina filer och bilder som är bra upplagda i ett moln, någonstans. De flesta Gotlandsbilderna från sommaren 2011 har jag på flickr, men tyvärr inte de mest privata, förstås…jag brukar inte lägga upp dem. Nu talar jag inte nakenbilder, och sånt…;-) Det skulle jag hellre göra – lite bastubilder åt folket, kan aldrig skada…fast inblandade parter måste väl godkänna, gissar jag. Nej, jag tänker på de närmsta och käraste personerna och vad vi och de gör. Det har ingen annan med att göra, har jag tänkt..fast ibland kan det ju vara en rolig eller häftig situation. Alla andra sprider sina bilder vind för våg, kan jag tänka ibland. Vem bryr sig om vad jag gör, eller inte? Ja, den här offentligheten….även om jag inte är Mona Sahlin, har jag ju ändå en liten publik på alla sidor jag håller till på. Folk som i sin tur känner folk som…..
Nej, jag har inte gjort något brottsligt, eller så, men det kan komma perioder i livet när jag inte är lika bekväm med att alla ska veta allt jag har gjort och gör. Det var nog lättare förr. Man var inte tillgänglig överallt och alla kunde inte kolla var man hade varit och när. Egentligen står ju mobilen i sin förlängning för ett kontrollsamhälle utan dess like….”Jag vet var du bor”….”Jag vet vad du gjorde igår”. Människor som är vän på fb kan komma och säga att de såg att man hade varit på ett fik i förra veckan – och det hade de inte sett i verkligheten utan på facebook, men det var ju oskyldigt iofs. Det är inget farligt, men i alla fall. Förr hade man ingen aning om vad andra gjorde på sin fritid, och vilket fik de gick på i tid och otid. Man kom knappt ihåg vad man åt till frukost, själv. Men nu…jag minns inget av det jag gjort, nästan, om jag inte först har tagit en bild och sen skickat iväg den till facebook, och då minns jag inte hur det såg ut i verkligheten, utan bara hur bilden såg ut. Verkligheten är alltid så suddig….;-)

Så det där med time out…..den finns inte om jag inte avbildar den i ord och bild. För i samma ögonblick som jag publicerar den här posten blir min tid i utanförskapet istället en tid som är inne, och jag har blivit ”outad” efter att ha blivit inbjuden….så kan det också gå.
Nu sitter jag här i värmen. Jag trodde att jag hade satt på extraelementet, men den luft som forsade ut i rummet var kalluft. Inte konstigt att jag satt och huttrade. Nå – det fanns en knapp till som kunde släppa in mig i värmen.

IMG_0508

Men nu ska jag ägna mig åt nåt hemligt…..;-)

 

 

6 kommentarer

Under Bild, Datorer och Internet, Mänskligt, Rytmik-Matte-projekt, Tid