Upp som en sol – ned som en pannkaka…

Inte direkt pannkaka. Nej, inte platt och tillintetgjord, men ändå ”ned”….. eller ….”Två steg fram och ett steg bak”…..Det är min egen lilla ”självhävdelseförnekelsedans”.

Mina tvivel kan ta mig nedåt i en väldig fart. Ni vet – jantelagen – ”vem tror hon att hon är”-lagen. ”Vad tror hon att hon kan, och varför just hon” – lagen. Och så så simmar jag omkring i det där löjliga självförminskandet ett tag, tills jag finner att jag har tillräckligt med självförtroende och …ja, faktiskt envishet – vilket jag inte riktigt trodde om mig att ha  – för att långsamt häva mig upp igen, till de livs levande friska och sunda människorna, som jag har turen att omge mig med till vardags.

Men nog är dessa dansturer jag pysslar med till vardags lite onödigt tidsfördröjande. Varför kan jag inte, likt andra entreprenöriella människor, bara ta steget ut och som en robotsökare finna de stipendier och annat jag behöver för att slutföra mitt eget uppdrag? Varför ställa så många frågor till mig själv, när jag ändå inte kan svara, istället för att gå till källan direkt?

Jag känner att jag är så nära nu. Nära målet. Jag trodde nog innerst inne inte att jag skulle nå ända fram. Men när jag nu är nästan framme och har gjort merparten av det jag hade tänkt mig – och lite till, faktiskt – så känns målet nästan ännu mer avlägset än från början. Jo, för nu vet jag ju verkligen vad som krävs av mig för att göra det klart. Och det som krävs – det är verkligen inte min starka sida. Att vara drivande och att sälja mig själv och min produkt och dessutom göra vinst på det hela.
Så jag förhalar i det längsta….jag testar projektet på förskoleklasser, delvis på min egen fritid, och jag hittar på åt mig att jag ska göra en bredvidläsningsbok som blir ramberättelsen, och som kan förmedla de olika entalens / låtarnas texter och karaktärer. Där kan också en lärare hitta lärarhandledningar och länkar till instruerande dansvideor på nätet (dropbox). Och en hemsida av rang måste jag ju ha.

Medan dessa tankar pågår fortsätter mina testlektioner i klasserna – ibland går tid bort…någon är sjuk, något annat kommer emellan, det blir lov, och veckorna går, och barnen och jag får inte kontinuiteten i det hela, och jag förbannar min tjänst som gör att jag inte kan arbeta lite kontinuerligt varje dag i en klass. Men å andra sidan kan jag ju prova på flera klasser, intalar jag mig själv. Och när jag till slut hamnar i sjuksängen hemma, börjar jag pyssla med en framtida till ”boken” i ett enkelt bildredigeringsprogram. Efter två dagars mixtrande inser jag att det inte blir bra. Framförallt gör sig inte färgerna så bra när jag väl skriver ut bilden sen….

Ni hör…två steg fram, ett steg bak. Men hur ska jag då gå vidare? Jag har vänner och jag har min  käraste käresta som inte sviker mig, men trots allt…i detta blir jag ensam!
Det var bara jag som kunde göra det och jag gjorde det i det närmaste klart med ekonomisk hjälp av min nära och kära, som igår gav mig rådet att inte försöka göra en bok och allt annat klart först, utan att istället söka bidragspengar för att kunna göra allt detta sedan, utan att göra det gratis. Ja, jag vet….Jag är faktiskt korkad.

I våras kollade jag en massa stipendier, men drog mig för att söka, eftersom huvuddelen av mitt projekt fattades, men nu….vad ska jag skylla på nu? Det viktigaste är klart och jag är på G med att testa materialet på dem det är tänkt för. Vad kan de mer begära, stipendiefonderna?

2014-10-10 13.39.56

Men jag är faktiskt  förkyld…

Vem kan uträtta stordåd i ett sånt tillstånd? ;)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

… millroll i förändring….

Så tiden går. Svindlande fort ibland. Häromdagen blev jag lite taggad att börja blogga mer frekvent igen. Kulturbloggen gick ut med ett utrop om att de ville ha fler skribenter. Jag var på väg att nappa, men hejdade mig när jag skulle ange min bloggadress.

Hallå?!

Hur skulle det se ut? Jag har ju inte bloggat här på flera månader. Inte det att jag inte har tänkt, men…den tid och det engagemang jag la ner här förr, finns liksom inte. Knappt orkar jag gå in på facebook eller lägga in några bilder längre, någonstans.
Skulle jag dessutom skriva kulturbloggar om musik – jag som inte kom iväg på jazzfestivalen en enda gång? Jag får stilla mig. Men å andra sidan – om jag inte utmanar mig själv, eller låter mig utmanas – var hamnar jag då?
I den ”eviga soffan”, frestas ni säkert att tro. Och jo, det händer förstås också, men den värsta boven är ju jobbet….;) Inte jobbet  sig, utan mitt schema, som hämmar min kreativa framfart. Men nu har jag bestämt mig för att ändra mig, och tänka ”med och inte mot” i alla lägen, och har till viss del lyckats med det. En ledig förmiddag ägnar jag nu åt att testa mitt projekt på några förskoleklasser. Att använda mig av de tillgångar jag har tack vare jobbet, och inte bara se allt som motgångar. Livet blir ju trots allt lättare att leva då. Och hur det går? Som en dans…;)
Men mer om det i ett senare skede. Har just startat med en klass, men det verkar positivt.

Alltså verkar mina ambitioner att skriva kulturblogg lite väl överambitiöst, men kanske kan jag baka in alltihopa i samma tårta?
Kultur-pedagogik-blogg.
Skriven från grunden…dansgolvet….musiken i själva livet, liksom?

Den som lever får se…2014-03-14 16.45.51en sak i taget.
Nu gäller det att komma i tid till jobbet, till att börja med. En nog så svår uppgift, när man ska lösa all världens problem först, och dessutom ha tvättstugan först.

See Ya! :)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Mitt i planeten jorden…

Allting snurrar som bekant runt oss och vi snurrar runt i rymden. Allt som sker är ett enda kretslopp – sommar, höst, vinter, vår. Men när någonting rubbar balansen…när vädret uppträder onormalt och när människor i olika världar inte kommunicerar med varann på ett normalt sätt, finner vi att marken gungar under våra fötter. Några märker ingenting utan snurrar vidare i sina privata cirklar än mer energiskt. Några försöker lyfta sig över det närmast vardagliga perspektivet men stöter på motstånd från dem som inte orkar eller förmår göra samma sak. Eller de som inte vill förbättra för andra än sig själva och de närmaste.
Väldigt många bråkar om vems fel det egentligen är när något går fel. Ytterst få tar ansvar och ännu färre jobbar konstruktivt på att hitta bättre lösningar för alla och envar. Jag tänker på politiker i första hand, men det kan lika gärna gälla på arbetsplatser och i olika föreningar.
Kanske skulle all politik vinna på att göras om till ett dataspel: Att hitta de bästa lösningarna att rädda vår jord på. Man får uppnå vissa nivåer innan man får gå vidare. Man måste först bevisa att man är en god demokrat som respekterar valutgången, och sen får den tävlande gå igenom olika prov på kunskap och handlingskraft inom områdena Kultur, Miljö, Skola, Vård, Ekonomi, , etc….Om det visar sig att man har fattat fel beslut, så att det uppstår naturkatastrofer, eller att barnen far illa i skolorna eller att några samhällsmedborgare är så fattiga att de stöts ut ur samhället och får tigga på gatorna, då får man göra om det programmet – ”Tillbaka till Gå” – tills alla har en dräglig standard. Då är det dags att gå vidare. På högsta nivån får man den delikata uppgiften att lösa jordens konflikter med fredliga medel. Där gäller det att lösa så många konflikter som möjligt på kortast möjliga tid, men effekten ska vara långsiktig.
Ja, banne mig om jag inte ska uppfinna det spelet…

Va?

Finns redan det spelet?  Tigger folk på gatorna? Är naturkatastroferna redan här?

På riktigt?

2014-06-11 21.56.23

Vadå, ”på riktigt”? Finns det?

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Var finns svaren?

Var finns svaren? Och var finns människorna som kan ge de vettiga svaren?

Jag har inte mött dem många gånger, men då och då har jag mött dem..så jag tror att de finns.
Ofta är de näst intill osynliga, och nästan aldrig gör de anspråk på att säga någon sanning. Men vadå sanningar, förresten? Egentligen är det väl när människor med pondus uttalar något som jag själv har tänkt länge, som jag blir lycklig.
Och när människor i min närhet som av olika skäl har betydelse för mitt eget väl och ve, inte gör det, känner jag mig som ”lost in space”.
Men jag då?
Nog kan jag klämma ur mig nåt vettigt då och då?
Så varsågod att lyssna, du som är på samma våglängd…;-)

2014-08-10 10.37.59

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Innesittare / minnetittare

När solen värmer sitter jag inne bakom min husfasad och flämtar, men trots allt ganska glad….söker svalka i bilder från sommarens bad, och längre tillbaka från en kylig stad…men här kommer ett gäng minnesbilder från tiden som gått, och snart vänder vi blad….och undrar blott, vad….händer sen? Fortsätter solen bränna till den milda grad att hösten kallas sommar och vinter blir till vår som sen kan bli svår om sommaren kommer igen redan vid nyår?

Detta bildspel kräver JavaScript.

I minnet en lååååång skön sommar som började kallt, men vad gör det när allt slutade i den varmaste sommar med ljummaste baden?

Ingenting! Ha en skön helgkväll!

2014-07-01 20.58.35

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Tid att minnas….

När jag började blogga för 9 år sedan var nätverkande ganska nytt. Jag hade själv knappt hört talas om det, men däremot hade jag hängt vid en dator i ungefär 6 år redan innan jag kom i kontakt med bloggen. Jag tror att det var 1999, eller möjligen -98 som det gjordes möjligt för oss som jobbade i Stockholms skolor att hyrköpa en dator på förmånligt sätt. Hela paket med skrivare och allt. Bredband fanns inte på kartan då – i alla fall inte där jag bodde, utan det var uppringt telefonmodem – tror jag att det hette – som gällde. Och det gällde även 2005, när mitt bloggande tog fart. Anledningen till att jag började mitt datoriserade liv var alltså inte att kommunicera med andra via nätet utan att jag ville lära mig att spela in egen musik via datorn. Eftersom jag mestadels lärde mig inspelningskonsten på egen hand, skedde många misstag, och jag provade ständigt nya nerladdningsbara gratisprogram för att se om det skulle gå lättare. Det mest problematiska med det var ju att varje program hade olika kommandoknappar som var snarlika de andras, men jag kunde till slut inte komma ihåg när jag skulle göra vad i vilket program. Men …. efter hand har det blivit så att jag använder simplast möjliga, och ändå är det svårt nog för mig.
Trots allt – jag har nu spelat in och mixat nio låtar till mitt numera ”berömda pedagogiska projekt”, och det låter hyfsat, men inte proffsigt förstås – eftersom det inte är proffsigt utfört utan genomfört av en kvinnlig autodidakt i övre medelåldern…..Jo, jag har ju spelat in annan musik förut förstås, men det är inget som jag tänker använda mig av i kommersiellt syfte.
Till mina 9 låtar har jag under våren hittat på och koreograferat 9 danser/rörelser i syfte underlätta förståelsen och känslan för matematiken och dess begrepp för förskoleklasser. Under detta kommande år vill jag och har för avsikt att prova mitt material på några olika barngrupper för att sen utvärdera, ompröva och kanske göra om det som funkar mindre bra. Projektet har har hittills visats upp för 12 vuxna och 2 barn i den närmsta bekantskapskretsen och några danser har jag lärt ut. Det känns bra! Det roliga var att det verkade funka för barnen och att de snabbt tog till sig musiken och lärde sig den första låten snabbt.
Alla har varit nöjda och entusiastiska, men några invändningar har kommit och det gäller främst det som handlar om just mixningen och inspelningstekniska frågor – att inte texten hörs så bra, exempelvis, och det är ju ganska viktigt…..Men jag har mixat om det  som var svårast att urskilja, efter bästa förmåga…men perfekt lär det aldrig bli.
Så det som jag började träna på för 15 år sedan är fortfarande det som visar sig vara min akilleshäl. ”Det ska fan vara autodidakt….” Den som påstår att det är onödigt att utbilda sig, får gärna vända sig till mig…;-)

Men det andra jag har gjort som hör till projektet – koreografin, komponerande, dansande, sjungande, pedagogiken och metodiken och skrivande, filmredigering och animerande – det har funkat hyfsat. Och där kan jag ju absolut luta mig mot mina utbildningar – Rytmiklärare, Mellanstadielärare, Litteraturvetenskap, Musikvetenskap, samt – håll i er nu – Miljövård!

Under de här 15 senaste ”datoriserade” åren har alltså 9 av dem också varit bloggande år. För sju år sedan presenterade jag min projekt-idé här på denna sida, vilket gav många glada kommentarer och heja-rop och en del funderingar på denna sida, men redan 1985, medan jag gick på Musikhögskolan, föddes en tanke som gick i liknande banor och som jag skrev min uppsats om – man kan läsa delar av den här på sidan. Min handledare ville att jag skulle ange exempel på övningar i uppsatsen, vilket jag också krystade fram, trots att jag aldrig fick chans att testa dem på barn. Men hade min handledare bara orkat vänta i 30 år så hade hon fått bättre exempel i och med detta projekt….;-)
Nästa år – när bloggen fyller 10 år – kanske detta projekt kan paketeras och fara ut i världen som en färdigmixad och väl inslagen produkt, och i så fall kommer den i tid till ett Bloggjubileum, och dessutom kan det firar sig självt som frö till en idé, till färdig produkt – 30 år.

Livet börjar vid 30, brukar jag hävda….men nu ska vi inte ta ut allt i förskott.

Idag fyller min kära blogg 9 år.
Nio år av mycken glädje och nya (som numera blivit lite äldre) vänner och mycket skrivande och läsande och kommenterande. Anledningen till att jag skriver här idag är alltså min bloggs födelsedag. Men som alltid halkar mina tankar iväg på andra vägar medan jag skriver….ibland hör det ihop och jag kan knyta ihop säcken på  slutet, men ibland är det som om skrivandet ger tankarna egna vingar som olydigt flyger iväg i andra banor och stickspår. Ni som har följt mig vet att det är så, och min blogg är som alltid tillåtande och förstående, liksom dess läsare. När vi som bloggade började skriva skrev vi så ofta att folk kunde bli oroliga om man inte skulle ha hunnit blogga på ett par, tre dagar. Nu har jag inte bloggat sen slutet på juni, och inte en kotte bryr sig…men, på något sätt känns det som själva du, min blogg, ligger här och väntar som alltid, förtröstansfull och inte alls skuldbeläggande, och när jag väl kommer tillbaka  är det som om ingenting har hänt sen den där första gången 17/7 2007 – en varm sommardag i ett semestrande Stockholm 

http://millroll.wordpress.com/2005/07/17/sommartid/
Jag blir alltid glad när jag tänker på min blogg. Så är det! Grattis!
Vi ses – alltid! :-)

Och nu – säcken knyts ihop till slut. Att jag inte sett det tidigare?

Nio bloggår – Nio ental – Nio Dans-turer !

Vi är definitivt inne på sista varvet! =)

Och för att lyckas måste man nog behärska lite av varje….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Bokslukare – att sluka eller att uppslukas

2014-06-20 15.34.42

När jag var barn trodde jag att en bokslukare liksom åt böcker, att det var någon slags läshunger. En bokslukare fick aldrig nog – den ville bita av den ena boken efter den andra. Nästan som en slags tävling – hur många sidor har du läst…hur många böcker?

Jag var själv mycket glupsk på det området. Hade jag väl satt tänderna i en bok, gav jag mig inte förrän den var uppäten…förlåt…utläst.

Så såg jag på fenomenet, och ser än idag på läsande. Kan jag inte läsa en bok i ett streck från pärm till pärm, får det vara.

Men plötsligt idag gick det upp för mig – man kan inte sluka en bok utan att låta sig uppslukas av den. Att leva sig in i en boks stämning, personer och handling är själva förutsättningen för att kunna sluka samma bok. Att ge sig hän…en skön konst, som jag behärskade hela min barndom från fem års ålder till 15, ungefär. Jag kunde inte sluta. På somrarna satt jag inne när solen sken för det stack så i ögonen när jag skulle läsa. ”Men du kan ligga på magen och läsa och sola samtidigt”….mamma försökte få ut mig i sommarvärmen – nåja, det var 60-tal och lika kalla somrar som i år, men om solen eventuellt kikade fram var det närmast straffbart att sitta inomhus. Läsandet var det ingen som klagade på.

2014-06-25 12.22.46
OK, då. Jag läste liggande på mage, men till slut sa pappa…”Du måste vända på dig, så att du inte bränner dig”…Då satte jag mig i skuggan eller gick in igen. Den sommaren pappa fyllde 50 – och jag var 9 år – hyrde vi en stor segelbåt som alla vi sju i familjen fick plats i. Och jag läste ”Pip-Larsons seglar” längst fram i förpiken. På så sätt deltog jag ju ändå i seglandet. Men för att de skulle få upp mig i ljuset ropade de ibland…”Titta en häst, Camilla”. Ja, hästar var inte vanliga på sjön på den tiden heller, men vi befann oss nog i någon innerskärgård. De visste att mitt intresse för djur överglänste mitt intresse för litteratur, t.o.m. Så jag dök upp i förpiksluckan för en liten stund, och sen dök jag ner igen när jag hade sett skymten av hästen.

häst-kopiera-3
Jag fick inte rida som barn, men ingen kunde hindra mig från att läsa om hästar. Svarta Hingsten var favorit bland hästar och författaren Walter Farley skrev minst tio böcker om den vilda hingsten som lät sig tämjas av pojken som hade räddat honom från det sjunkande skeppet någonstans i söderhavet.
Jag minns den där första boken bäst. När Alec Ramsey  närmade sig hästen, med sin röst och hittade tång på den öde ön, som gick att äta, både för honom och hästen lyckaes han få kontakt med hästen. Så småningom kom den svarta hästen frivilligt närmare, pojken pratade; -”Såja pojken, såja Svarten…fin häst” och till slut fick han både klappa och rida på den svarta hästen. Att lyssna och läsa in den andre. Och förstå.

Det fanns ett stall på andra sidan Valhallavägen i Stockholm. Det som låg närmast till – men eftersom det låg på andra sidan den trafikerade gatan hade vi inte lov att gå dit, jag och min kompis. En gång gjorde vi det ändå. Av en slump blev vi åskådare till ett litet drama på stallbacken. En liten flicka satt på en ponny som skulle ledas runt av några tjejer som jobbade i stallet. Men hästen blånekade. Stod envist kvar medan tjejerna drog i betslet och försökte liksom knuffa och dra fram hästen. Till slut gav de upp, såg sig omkring och fick syn på oss, två helt oprövade kort, och suckade…”Det här är hopplöst, men..ni kanske kan?”
Vet inte vad som for i dem, men vi klev fram, lite styrkta av detta oväntade förtroende. Jag har alltid trott att det var jag ensam som gick fram, medan min kompis är lika övertygad om att det var hon, men det spelar ingen roll…det är ju upplevelsen som räknas. Vi stegade alltså fram och jag tog ett litet grepp i betslet, klappade hästen och kliade den lite under pannluggen och sa: – ”Såja pojken, fin häst, såja, såja…kom nu så går vi…”
Och – hästen gick! Vi travade runt några varv med den allt gladare flickan på hästryggen. Inte vet jag vad hon gjorde på den där hästryggen och varför ekipaget skulle ledas runt, men det kändes som en saga, oavsett orsaken. Stallflickorna gapade. Minns inte om de frågade hur vi hade gjort, men jag tror att de undrade.
Vilken triumf!
Den situationen blev på något sätt avgörande för min självbild. Allt detta läsande, denna glupande läshunger som hade gett mig så många fiktiva upplevelser hade nu fyllt mig med en slags magi – en känsla av att det är bara jag (och så kompisen, då…;) ) som kan utföra uppdraget. Jag lyssnade och läste hästen, och förstod hur den kände.  Och liksom uppfylldes av den.

2014-06-24 19.17.07

När vår äldsta katt nu har blivit skadad i slagsmål hamnade hon hos en veterinär som böjde sig fram och tittade på Misse inne i buren. Pratade med henne sträckte fram sin hand till Misse som vägrade komma ut. Då tvingade hon inte ut Misse – en gång träffade vi en veterinär som hällde och skakade ut katten på undersökningsbordet – utan lyfte bara av taket på buren …fortsatte prata och kelade lite med henne. Misse var så tillgiven som aldrig förr. Denna katt som alltid springer och gömmer sig för främmande människor, och låter sig inte klappas på förrän efter många besök.
En del vågar hon aldrig möta. Nu satt hon praktiskt i knä på veterinären efter två minuter. Oss visade hon inte det minsta intresse.

2014-06-23 13.34.04
Och nu, efter ett 61-årigt liv tror jag äntligen att jag har förstått meningen med mitt bokslukarliv. På tiden?
Jo, men på min blogg har vi all tid i världen. ;)

Att låta sig uppslukas av ett djur – att läsa, lyssna och ta in – det är som att läsa en bok. Att läsa är att ge sig själv möjligheten att förstå och känna in, att uppfyllas av något större, så att när verkligheten plötsligt knackar på och stiger in i ens liv, kan man förvalta sin kunskap och omsätta den i handling.

Och efter att ha ägnat en lång period av mitt liv åt annan verksamhet som inte har gett mig ro att läsa, inte tid att uppfyllas av något annat än dagstidningar, facebook, musik, arbete och föralldel – bloggande – har jag hittat tillbaka till pudelns kärna.

Att sluka en bok förutsätter ett uppslukande av en bok, och klarar man det så blir man magisk, likt trollkarlen i visan, som drack upp sig själv vilket han ångrade i 700 år. Men så illa ska det ju inte gå.

Det är ju bara att hämta nästa bok att uppslukas av….

2014-06-22 12.47.37

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bokslukare, Katter, kultur, Tid

I ett systemskifte eller ett omslag i vädret…

Det har funnits tankar hos mig i flera år, som handlar om människosyn, om hur vi bemöter varandra och hur det känns att bli illa behandlad, eller inte behandlad alls.

2014-05-07 14.28.04

Det kanske är det värsta – att inte bli sedd överhuvudtaget.
Det jag och många med mig inom skola och barnomsorg har lärt oss är att barn som inte inte får någon uppmärksamhet, tar hellre en negativ uppmärksamhet än ingen alls. Inte planerat förstås, men ändå..det är så det funkar.

I denna tid mitt i vimlat av feminister, miljöpartister och SD-anhängare, kom deras framgångar som två käftsmällar från två håll, åtminstone om man tillhör Moderaterna. De har verkligen gett ”världsrekord i självgoda förlorare” ett ansikte. De låtsas överraskade men ändå inte tagna på sängen. De markerar inte längre mot SD utan fokuserar på hur hemskt det ska bli med alla partier ”till vänster om socialdemokraterna”. Som om de vore det värsta hotet, när hela Europa pyr av den bruna lågan. Snart slår fascisterna kanske till, men vad bryr sig en moderat om det?

Det värsta är att de vänsterextrema grupperna sticker upp.

Varning, varning!

Alla andra förfasar sig över fascism, nazism och främlingsfientlighet, men inte M inte. Det värsta för dem är självklart det inrikespolitiska läget.

Visst har vår statsminister sagt ifrån till Åkesson, och till och med fått beröm av Jonas Sjöstedt för det, men vad händer nu?

Nej, allt ligger inte i politikers händer, även om de sätter agendan och visar upp en slags ”hit- men – inte – längre – gräns” för SD med anhang. De är inte mina vänner heller, men för att kunna nå människor kan vi inte placera dem i ”utanförskap”. Det har varit Alliansens politik från start – att stänga folk ute, fast de påstår motsatsen – och de fortsätter så, även om de nu har ändrat taktik lite grann. Men skadan är redan skedd. Arbetslösa, sjukskrivna, utfasade ur alla system och placerade i en meningslös Fas 3-tillvaro, fattiga och utslagna – alla är osedda, omöjliga, ointressanta i etablissemangets ögon. Långt ifrån alla röstar på SD, men en hel del av dem som gör det är arbetslösa, boende i glesbygd, utan framtidsutsikter.

Att inte få gehör för sina åsikter, sina livsvillkor…. att inte bli lyssnad på. Till slut försvinner alternativen, eftersom de som borde vara alternativ…Socialdemokrater, Centern, Miljöpartiet – helt enkelt vänder dem ryggen, mer eller mindre bokstavligt.

Jag vet att det ibland kan kännas lätt att känna hat. Hat till nazism, omänskligt beteende på det hela taget. Jag har personligen aldrig känt hat till någon människa, även om jag kanske hade haft anledning, men däremot har jag känt hat till sådana där lite fåniga företeelser som att ”pyssla på fritids” och ”att sy eftersom ett garnnystan trasslar ihop sig bara jag tittar på det”.
Så, varför hatar  jag nåt sånt?
Därför att jag helt enkelt inte klarar av det. Jag är oförmögen att pyssla och sy. Vem gillar nåt som man inte behärskar. Vem vill känna sig misslyckad?

Nu har jag bestämt mig för att sluta hata. Jag ska se det positiva i allt.
– Jag kunde i alla fall sy i en knapp i mina byxor.
– Jag kan vara rätt bra på att hitta på egna pyssel, utanför mallen, så att säga…

Alltså: Jag är ingen pysselidiot….;-)

Hat är som kvicksand. Ju mer du hatar, desto djupare sjunker du.

Nu ska jag sluta med allt det där…..och gå från det lilla till det stora.
En människa är en människa. Jag kan tycka illa om vissa åsikter, men människan som har dem behöver inte vara ond för det.
Jag – och många med mig – måste kanske se det som en utmaning att diskutera och prata med andra människor med andra åsikter – på facebook, men också utanför internet-världen. Vi måste inte hata tillbaka i alla fall. Då faller vi alla djupt däri…dvs gropen.
Jag vet…jag är inte en bättre människa än alla andra, och det är kanske därför jag skriver detta, men just därför önskar jag att vi  mobiliserar en respekt för varann och lyssnar på varann.

”Vad säger hen egentligen?”
Först då kan vi kommunicera. Precis som improvisationsmusiker.
De är lyhörda, talar inte i mun på varann, stänger inte någon ute,
och alla får varsitt solo.
Skönt! Cirkeln är sluten i detta nu, när jag kom tillbaka till musiken igen.

Peace, brothers and sisters…;-)

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Hat, Kärlek och politik, Musik, Nyheter och politik, Tid

Att uppröras eller röra upp….

 

 

Att se sin nästa...

 

Ofta blir jag upprörd över saker som jag inte kan påverka. Då kan jag välja att försöka låta bli att uppröras, eller att göra det bästa möjliga av situationen. Hjälper inte det ligger jag vaken halva nätterna och grunnar på problemet…som inte längre är ett problem i dagsljus, visar det sig.

För några år sedan kunde jag skriva av mig ett och annat i bloggen och så var det bra med det sen. I takt med att bloggen och jag har blivit lite mer offentlig – dvs länkad till facebook när jag uppdaterad, känns det lite svårare att bara ”skriva av sig” så där lite löst och obekymrat.

Förr var jag också mycket mer obekymrad när jag kastade mig huvudstupa ut i något debattämne som kunde vara brännande aktuellt. Om jag var tillräckligt uppretad och ilsken – som inför förra valet – var jag inte rädd för att framhäva mina åsikter titt som tätt. Och det var ju bra, vad det nu ledde till… Ingenting?
Bidde det en tumme?

Nu när vi är tillbaka till valtider igen, känner jag hur min forna ilska och mitt bortglömda engagemang har ebbat ut. När jag är på facebook hittar jag ständigt nya artiklar och intressanta inlägg värda att dela – och det gör jag också …mycket handlar förstås om hjärtefrågorna skola och kultur, men även annat. Ändå saknar jag att formulera mig själv om mina specialintressen och att hitta essensen i det jag tycker. Oavsett hur ointresserade andra är av det, vill jag trots det gotta mig i temaupplägg och komposition och formuleringskonst….

Olika sidor av saken...

Olika sidor av saken…

Men allt intressant är ju redan tänkt, skrivet och satt på pränt, tänker jag. Varför ska jag hit och kladda ner några rader till, till ingens glädje eller nytta?
Inte ens mina egna gamla alster kan jag överglänsa med nya. Jag har redan skrivit allt….även om det  handlar om förra valet, kan det lika gärna handla om förrförra eller om årets. Tyvärr lika aktuellt, om inte mer. Det jag skrev om tiggare 2005 var mycket bättre än det jag skrev för bara några månader sedan, t.ex. Visserligen finns inte SD-komplexet med i den gamla texten, men alla vet ju ändå allt om just det.
Så vad är min nutida uppgift när det gäller skrivandet? Att uppröras igen över samma saker eller att stryka ett streck över alltsammans och gå vidare…?
Kanske att efter själva skrivprocessen gå ut och göra nåt åt saken på egen hand, när jag då så förträffligt har formulerat problemet för mig själv och andra…
Tyvärr känner jag inte att jag har de verktyg som behövs…varken kunskap – utom i vissa frågor då – eller ekonomiska resurser.
Eller ska jag helt enkelt inte bara låta mig uppröras själv, utan också röra upp andras känslor…starta en rörelse, helt enkelt.

”Rörelse” är ju min grej det här året, så varför inte?

Vad ska den handla om?
Det viktigaste!

2014-04-02 08.45.04

Vad är viktigast?
Människosynen! Hur vi behandlar varandra med respekt, i stort som smått.
Inte bara grannen, men även grannen – grannen är oftast lik dig – utan också den som inte har glädjen att ha dig till granne, eller vän, eller släkting. Den som du aldrig ser men ändå möter varje dag du går till jobbet eller affären. Den du träffar på en uteservering eller i en busskur varje morgon i snålblåsten och småspiksregnet men ända bara stirrar tomt ut i det grå.

Detta bildspel kräver JavaScript.


Kanske är mötet med andra människor nyckeln till all framgång, såväl på det personliga som på det allmänmänskliga…

Jag hoppas på det, för i så fall kan både du och jag göra nånting åt saken.

Klara…färdiga….gå!

 

2 kommentarer

Filed under Tid

Eftertanke … att skaffa sig tidsuppfattning och att göra något av den

2014-05-14 22.25.47

Rör mig i tiden – framåt och bakåt.

Framåt går jag med mitt eget projekt. Jag har gjort mitt största och huvudsakliga jobb klart och nu är det ”bara” finputsen kvar. Men det känns mer än det är. Jag vet vad jag ska göra men det är bara lite knepigt att veta i vilken ordning jag ska göra allt. Men som sagt…bara jag väl börjar i ena änden, brukar jag ha svårt att sluta i den andra. Jag har varit så strukturerad under våren att jag har förvånat både mig själv och andra. Lite stolt är jag över mig själv, men börjar också nu känna en otålighet. Att nu fram på vårkanten sitta inne och mixtra med mina inspelningar och vara jättenoga med mixning och göra om vissa saker som kan göras bättre….skriva handledningar och ge adekvata råd, gör upp en plan för hur en instudering av en rörelse kan se ut – det är ett roligt, men ett pilligt jobb.
Samtidigt – repetera och repetera…varje dag repetera allt som hittills blivit gjort…det är det enklaste och bästa sättet att komma igång, men jag som är en nostalgiker, ser redan tillbaka på den här våren med rosafärgat skimmer i ögonvrån …. det var så roligt att riktigt ge sig hän åt den här uppgiften jag hade gett mig själv för sju år sedan. Det är faktiskt som en dröm alltsammans, för även om jag har saknat att ha ett jobb att gå till, att träffa andra vuxna och framförallt barn, som jag har gett så många år av mitt liv, så har jag hela tiden haft ett mål och en mening med det jag gör som är helt och hålet införlivat med mig själv.
Även om ingen annan vet så har jag hela tiden haft en vision och ett mål för min inre syn och jag har också koll på vilka medel jag vill använda för att nå dit.

IMG_0952

Hur ofta kan man säga att man har den kollen i sitt vanliga arbetsliv? Naturligtvis har väl alla koll på sin egen del i det stora hela, men inte på hela processen.
Jag är nog inte bara en kugge i maskineriet och klarar inte av det riktigt heller.

IMG_1558 - Kopia

Att passa tider och vara på rätt plats på rätt tid…det gick bäst i början av mitt arbetsliv, men så här på väg mot slutet av detsamma, är det kanske naturligt att man börjar få pretentioner….vill liksom ha något att säga till om själv…ha egna idéer som man vill jobba utifrån….jag har helt enkelt svårare och svårare för att anpassa mig  till att göra som jag blir tillsagd. Ibland har jag naturligtvis rätt i det, men…..för att arbetet ska fortskrida utan större svårigheter, borde jag väl bara fortsätta i mina väl uppgrävda gamla invanda spår och se framåt med skygglapparna uppfällda.

IMG_1574 - Kopia

Och nu är vi alltså framme vid nu-tid. Igår firades jag tillsammans med 90 andra i Stockholms stad, för att vi har jobbat i 30 år och belönades därför med guldklocka eller guldmedalj, eller vad vi nu önskade oss. Själv valde jag ”Klassikern – Guldklockan”. Men det var inte bara det…det var stiligt värre, med båttur och middag med dans i Stadshuset tillsammans med varsin anhörig, underhållning av Peter Jöback.

IMG_1632 - Kopia

Det var verkligen en toppenkväll och har jag inte blivit rätt uppmärksammad i mitt arbetsliv tidigare, så nog blev jag det igår. En låg lön kan förstås inte kompenseras med en kvälls firande var trettionde år, men ändå kändes det som om jag faktiskt var en riktigt värdefull person. Jag är mycket glad och tacksam och stolt över detta. Roligt också att träffa andra och att få nya kontakter…och någon enstaka gammal.

Så nu är det alltså bara att ta sats inför min nästa 30-årsperiod i arbetslivet….;)

Ja, kunde pappa jobba till 95, så…..

Men han var ju också sin egen arbetsgivare – han kunde bestämma sina arbetstider själv och han åkte på kurser för tandläkare för att hålla sig ajour….jag tror inte han hade jobbat så länge om han hade jobbat i något vanligt låglönearbete. Men vem vet?

Så någonstans här går skiljelinjen – men eftersom jag är en social varelse har jag svårt, för att inte säga mycket svårt, för att tänka mig att kliva ur boxen och bli min egen. I ett kreativt skede är det absolut nödvändigt att tänka och jobba utan störningsmoment, men sen….?

IMG_1645 - Kopia
Fyra år till i stadens tjänst…..det kommer att gå fortare än jag hinner tänka om jag nu jämför med hur fort alla de andra 30 (eller 33 snarare, för jag jobbade ju 3 år i Tyresö också) åren gick. Swisch…. så är jag pensionär……och om jag förvaltar de här åren rätt fram tills dess, så….vem vet? Kanske kan jag fortsätta jobba sen – och bara göra som jag själv har sagt åt mig: ”Jobba lite nu….sen får du kaffe”. Men då kan jag ju bara svara mig: ”Jag kan inte jobba innan jag har fått kaffe”…..
Och tänk….den önskan skulle hörsammas. ;)

IMG_1223 - Kopia

Men nu är nu och det är ibland svårt att koppla om mellan att ge sig hän åt dåtida bedrifter och att segervisst ge sig i kast åt framtida….jag är inte riktigt där än.

IMG_1350

 

Sån tur att jag har fått en guldklocka att mäta min tid i guld med….

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid