I väntans tider…

I advent lyser stjärnan i mörkret, pepparkakor och glögg värmer i kylan, men det finns också inslag i vardagen som inte värmer. För vissa finns visst hopp och för andra…

DSC04050

Men när solen som omväxling lyser upp en helg känns plötsligt dystra tankar och onda aningar mindre obehagliga.
En promenad ute i närmsta – nåja – förort, där villor ligger upptornade vid vatten och höga berg…..utsikt över ett blått vatten och lekande farbröder med minisegelbåtar…..kalla fingrar och tår men ändå glada miner runt omkring, och jag tänker att: ”Jösses vad lite som behövs….en solig dag, en skön omgivning, leende människor och livet återvänder. Vi ska nog greja det här!” Så tänker jag. Vi får inte ge upp.

Gråt inte – Kämpa!

Detta bildspel kräver JavaScript.


Ett gammalt citat från kvinnorörelsens svunna dagar, men nu finns det en ny kvinno- / feminist-rörelse…nya sätt att kämpa på, liksom en miljörörelse som inte får dö bara därför att något språkrör eventuellt har misslyckats på något område. Jag har kanske 30 år på mig…innan jag hamnar i äldrevården….jag tänker inte låta några kängor klampa fram över mig, eller jorden, ostraffat och jag vill säga till alla och till en viss politiker som sitter i riksdagen….

”Det här är mitt land, min jord, mina stjärnor i mitt stjärnsystem, och jag delar allt detta med så många fler än du kan räkna till – och du får räkna med alla oss om du vill vill bli av med någon av oss – och allt det vi gör mot varann får vi tillbaka. Så sjung, le mot dem du möter, och ta en stärkande promenad och du får solen, månen och hela himlen tillbaka. Plantera goda tankar, ty som du sår får du skörda….. Men utvisning och avvisning gagnar ingen….då sår du istället split mellan människor. Sådan är historien och sådan kan den fortsätta om ingen säger sluta, eller stopp!”
Precis som ”sluta-regeln” som vi har på skolan. Den betyder: Sluta – jag är okränkbar!

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Varen icke förskräckta!

Ingen dager synes än…stjärnorna på himmelen, de blänka….

Medan vi väntar på det stora ljuset behöver vi stunds sinnesro, inte sant?

När jag såg Stefan Löfvén igår, slogs jag av hur svårt han hade att släppa sitt mantra ända in i underhållningsprogrammet i Skavlans studio. Och jag tänkte….”Arma karl! Ska hans hjärna och mun behöva bearbeta detta dag ut och dag in ända fram till valet? Han såg ju ut att vara på bristningsgränsen redan nu.
Snart går han hand i hand med Jimmie Åkesson till försäkringskassan, om ingen gör något.

Skicka honom på retreat först och sen till en terapeut, så han får lufta alla sina besvikelser i lugn och ro.

Men eftersom ingen bär en skuld ensam, vill jag skicka alla er riksdagskvinnor och män i SD på äventyrsresor/studieresor till Syrien,  Ryssland,   Uganda,  och lek rollekar – ni kan se hur det är att vara motståndsman, homosexuell, eller västerländsk journalist – jämför sedan era upplevelser av hur rättsväsende, åsiktsförtryck, medmänsklighet har fungerat, när ni kommer hem…om ni kommer hem? Kanske blir ni av med era pass och får inte asyl……förväxlade med någon annan förbrytare?
Men ni är hjärtligt välkomna tillbaka – om ni kommer – en erfarenhet rikare!

Jan Björklund behöver ingen vila – han får chansen att jobba på fritids på ett fritidshem i Stor-Stokholms kranskommuner, så får han dra lärdom av hur hans politik har sparat på skolan det senaste. Full av upplevelser och erfarenhet, får vi hoppas.

Till Anni Lööf vill jag säga: – Gå i kloster! Verka i frid. Du skall inte känna agg och hämndlystnad till din nästa.
Kom tillbaka när du är snäll, så kommer kanske tomten till dig också.

Till Madame Batra  förordar jag en kurs i ödmjukhet och öppenhet mot dina medmänniskor.

Göran Hägglund får lära att använda sin humor till annat än politik. Jag föreslår att han går en standup-kurs och lämnar politiken, eftersom hans parti kanske ändå åker ur riksdagen.

Miljöpartisterna Åsa Romson och Gustav Fridolin, skickar jag ut på orienteringskurs i skog och mark så de får komma till insikt om vilken väg de ska ta och hur, och tillsammans med vilka och i vilken fart och förbi vem….

Jonas S skickar jag på avslappningskurs. Hans valrörelse har börjat alldeles för tidigt. Spänn av! Du ska räcka fram till påska, du med…

Och Gudrun Schyman! Full fart framåt! Du får ett racerplan – med ekologiskt bränsle, förstås – så du kan flyga kors och tvärs på dina ”Homepartyn”!

Följer ni mina råd och riktlinjer, kommer allt att bli bra!

Och….Varen icke förskräckta, ty ni ska bli varse en helt ny och omdanande samhällsordning! ;)

Lämna en kommentar

Filed under Politiker

Svit i Tiden

Något har hänt med oss när vi letar fel hos alla utom hos oss själva. Att söka problemet utanför den närmsta sfären verkar enklare. Att hitta ett fel hos grannen och sedan finna tusen sätt att förklara varför det är grannens fel och inte mitt. Eller så riktar vi oss mot en arbetsgivare, en kollega, en släkting som gjorde oss arvlösa eller en storebror som inte tog oss på allvar. Något som från början var en liten konflikt, växer med tiden, i takt med våra egna tillkortakommanden, och eftersom ingen benämner problemet växer det oss över huvudet.

Jag har själv letat fel och funnit dem hos andra, men ett av mina fel är väl att jag har hittat ännu fler fel hos mig själv än hos andra ….men orsaken till att jag inte gör något åt mina egna brister beror oftast på att jag har haft lättare att se hindren runt omkring mig.
”Jag kan inte göra si eller så för att mitt schema hindrar mig….jag blir trött och sjuk pga mitt arbete….jag  kan inte få andra arbetsuppgifter….jag kan inte byta jobb, eftersom jag inte har fått lärarleg (fast nu har jag ju det)….Jag har ju ändå en tjänst, som jag inte byter bort i första taget….”
Någon enstaka gång har jag skyllt på katterna att vi inte har kunnat åka på någon interrail-resa igen, men oftast beror det ju på att jag inte har velat tillräckligt mycket.
Alla de här bortförklaringarna är hinder som jag själv har skapat….Visst är jag missnöjd med en hel del yttre faktorer i mitt jobb, men inte tillräckligt missnöjd, av vad det verkar. Alltså måste jag antingen göra något åt det eller gilla läget eller byta jobb. Det finns bara det. Att gnälla sig genom 4 år till fram till pension, låter sig icke göras. Det skulle varken jag, mina arbetskamrater, mina nära och kära eller ni bloggläsare som eventuellt har funnits med här i 9 och ett halvt år på bloggen, stå ut med.

Man kan säga att hela min blogg är en ”Svit i Tiden”…eller snarare ”Svit i Gnälltid”.

Fast oftast bara Tid som går…..många långa mer eller mindre tänkvärda eftertankar eller reflektioner över min egen brist på, eller tillgång till tid, och särskilt ”rätt tid”. Motgång och medgång…men som i de flesta dagboksfall skriver också jag mest i motgång. En svit i ganska små nyanser, skiftande mellan ljust grått och blekt gult, med inslag av något färgstarkt rött eller grönt ibland. Jag undrar varför….som person är jag väl inte direkt färglöst blek, även om jag inte är den mest färgstarka. Är det så att de starka färgerna finns – jag vill bara inte släppa fram dem. Eller har inte förmågan?
Vad händer om jag blir arg – inte ledsen – på rådande förhållanden (som jag inte trivs med)? Kommer de starka färgerna fram då?

Nej huvaligen….jag tror jag skriver lite mer beigt annars kan det okända svarta, gälla, starka, grälla ta över. ;-)

Allting hänger ihop och hela jag är en del av samma kropp. Jag kan inte svära mig fri från mitt liv och hur det har blivit, men heller inte skylla allt på mig, förstås. Det onda måste jag ta tag i tillsammans med andra för att lösa. Det går ju inte att jag kastar ägg på mig själv för att jag har gjort något dumt. Ingen blir bättre av det.

Om nu den här samhällskroppen vi lever i ska kunna leva vidare på ett bättre sätt, måste vi ta tag i problemen och lösa dem tillsammans…inte trampa ner några eller höja andra…inte kasta skit på några eller förgylla andra….inte utvisa vissa och välkomna andra. Inte kasta sten i glashus!

En dikt som jag har skrivit och publicerat här några gånger sedan bloggstarten 2005, skulle passa in här och nu…

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

 

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

(av millroll)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Tankar om språk i tiden…

Är det tankar förresten, eller är det bara gammal skåpmat? Inga nyheter…Samma gamla förkylning?

En katt går runt i rummet och ser ut att ha tråkigt. Kanske speglar hon bara mina känslor. Ett tag låg hon bredvid mig med tassarna på mitt knä och tittade intresserat in i laptop-skärmen. På något sätt verkade hon vilja sätta sig in i mina förehavanden, men det hela avbröts abrupt av att jag började hosta så intensivt att hon backade och hoppade ner.

DSC03865

Nej, en katt speglar kanske inte mina känslor, men jag minns den tiden när jag var ”nyinsprungen” i väggen för sju – 8 år sedan. Då satt jag precis som nu med en laptop i knät, men då rann tårarna nerför mina kinder i en strid ström och jag fick snyta mig hundra gånger, precis som nu, men nu är det av en mer prosaisk anledning, nämligen förkylning. Då brukade jag ha en katt på varje sida om mig som låg och tryckte från varsitt håll, som la en tröstande tass från varsitt håll. Det brukade hjälpa…eller åtminstone trösta. Så märkvärdigt att känna den där empatin från djur. Så märkvärdigt olustigt att empati mellan människor inte är lika självklar.
När inga kor längre är heliga, när alla former av hot och trakasserier anses vara en del av demokratin och höra till vår rätt att uttrycka oss i ett demokratiskt samhälle.

Jag visste inte att rätten att vara oförskämd och att hata och hota en annan människa, var samma sak som att ha en åsikt.
Kanske har all denna förbistring i det mellanmänskliga klimatet bara sitt ursprung i en allmän språkförbistring. Om någon inte kan skilja på orden hat och åsikt, har vi mycket långt kvar till ”det goda samtalet”. Om vi ens någonsin når dit?

Några politiker ur vårt tredje största parti, vill ha hunddagis i riksdagen, vilket hånas, naturligtvis, men jag tänker att om det finns något som kan göra en en sådan politiker lite mer human, så är det nog ett djur…. ett djur som ser dig för den du är och vädjar till dina allra mest godhjärtade känslor. En ordlös kontakt som inbegriper de känslor du normalt inte visar för publik. Man kan också leka med ett djur. Det har visat sig att barn utvecklar sitt språk som bäst i leken med andra barn. En människa som inte har fått chansen att leka sig fram i språket med en likasinnad, finner kanske inte rätt kontaktvägar. Hur samspråkar man med en hund? Ja, det gör man kanske inte…men det finns i alla fall möjlighet att hitta en gemensamt känslospråk. ”Skrattar du, viftar jag på svansen”, typ….. ;)
barndom Camilla, Eva T+ hästar

Jag vet att jag är naiv, men…vad ska man göra? Vi har inte lång tid på oss….Till nästa val kan de vara dubbelt så många, ”hatarna”, ”hotarna”, och ”de kränkta vita männen och kvinnorna, som för alltid känner sig orättvist behandlade av resten av samhället”.

Nej, kärlek från ett djur löser inga såna problem, men bristen på kärlek och uppmärksamhet, kanske är en av orsakerna till problemet.

Snillen spekulerar….Jag och min katt är i alla fall överens om en sak….”Kliar du mig bakom örat, så spinner jag”…

Featured image

Lämna en kommentar

Filed under Djur, hundar, Katter, Kärlek och politik, Politiker, språk, Tid

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” ;-)

DSC03921

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det  som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre  – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Filed under Böcker, facebook, författare, gammal

Upp som en sol – ned som en pannkaka…

Inte direkt pannkaka. Nej, inte platt och tillintetgjord, men ändå ”ned”….. eller ….”Två steg fram och ett steg bak”…..Det är min egen lilla ”självhävdelseförnekelsedans”.

Mina tvivel kan ta mig nedåt i en väldig fart. Ni vet – jantelagen – ”vem tror hon att hon är”-lagen. ”Vad tror hon att hon kan, och varför just hon” – lagen. Och så så simmar jag omkring i det där löjliga självförminskandet ett tag, tills jag finner att jag har tillräckligt med självförtroende och …ja, faktiskt envishet – vilket jag inte riktigt trodde om mig att ha  – för att långsamt häva mig upp igen, till de livs levande friska och sunda människorna, som jag har turen att omge mig med till vardags.

Men nog är dessa dansturer jag pysslar med till vardags lite onödigt tidsfördröjande. Varför kan jag inte, likt andra entreprenöriella människor, bara ta steget ut och som en robotsökare finna de stipendier och annat jag behöver för att slutföra mitt eget uppdrag? Varför ställa så många frågor till mig själv, när jag ändå inte kan svara, istället för att gå till källan direkt?

Jag känner att jag är så nära nu. Nära målet. Jag trodde nog innerst inne inte att jag skulle nå ända fram. Men när jag nu är nästan framme och har gjort merparten av det jag hade tänkt mig – och lite till, faktiskt – så känns målet nästan ännu mer avlägset än från början. Jo, för nu vet jag ju verkligen vad som krävs av mig för att göra det klart. Och det som krävs – det är verkligen inte min starka sida. Att vara drivande och att sälja mig själv och min produkt och dessutom göra vinst på det hela.
Så jag förhalar i det längsta….jag testar projektet på förskoleklasser, delvis på min egen fritid, och jag hittar på åt mig att jag ska göra en bredvidläsningsbok som blir ramberättelsen, och som kan förmedla de olika entalens / låtarnas texter och karaktärer. Där kan också en lärare hitta lärarhandledningar och länkar till instruerande dansvideor på nätet (dropbox). Och en hemsida av rang måste jag ju ha.

Medan dessa tankar pågår fortsätter mina testlektioner i klasserna – ibland går tid bort…någon är sjuk, något annat kommer emellan, det blir lov, och veckorna går, och barnen och jag får inte kontinuiteten i det hela, och jag förbannar min tjänst som gör att jag inte kan arbeta lite kontinuerligt varje dag i en klass. Men å andra sidan kan jag ju prova på flera klasser, intalar jag mig själv. Och när jag till slut hamnar i sjuksängen hemma, börjar jag pyssla med en framtida till ”boken” i ett enkelt bildredigeringsprogram. Efter två dagars mixtrande inser jag att det inte blir bra. Framförallt gör sig inte färgerna så bra när jag väl skriver ut bilden sen….

Ni hör…två steg fram, ett steg bak. Men hur ska jag då gå vidare? Jag har vänner och jag har min  käraste käresta som inte sviker mig, men trots allt…i detta blir jag ensam!
Det var bara jag som kunde göra det och jag gjorde det i det närmaste klart med ekonomisk hjälp av min nära och kära, som igår gav mig rådet att inte försöka göra en bok och allt annat klart först, utan att istället söka bidragspengar för att kunna göra allt detta sedan, utan att göra det gratis. Ja, jag vet….Jag är faktiskt korkad.

I våras kollade jag en massa stipendier, men drog mig för att söka, eftersom huvuddelen av mitt projekt fattades, men nu….vad ska jag skylla på nu? Det viktigaste är klart och jag är på G med att testa materialet på dem det är tänkt för. Vad kan de mer begära, stipendiefonderna?

2014-10-10 13.39.56

Men jag är faktiskt  förkyld…

Vem kan uträtta stordåd i ett sånt tillstånd? ;)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

… millroll i förändring….

Så tiden går. Svindlande fort ibland. Häromdagen blev jag lite taggad att börja blogga mer frekvent igen. Kulturbloggen gick ut med ett utrop om att de ville ha fler skribenter. Jag var på väg att nappa, men hejdade mig när jag skulle ange min bloggadress.

Hallå?!

Hur skulle det se ut? Jag har ju inte bloggat här på flera månader. Inte det att jag inte har tänkt, men…den tid och det engagemang jag la ner här förr, finns liksom inte. Knappt orkar jag gå in på facebook eller lägga in några bilder längre, någonstans.
Skulle jag dessutom skriva kulturbloggar om musik – jag som inte kom iväg på jazzfestivalen en enda gång? Jag får stilla mig. Men å andra sidan – om jag inte utmanar mig själv, eller låter mig utmanas – var hamnar jag då?
I den ”eviga soffan”, frestas ni säkert att tro. Och jo, det händer förstås också, men den värsta boven är ju jobbet….;) Inte jobbet  sig, utan mitt schema, som hämmar min kreativa framfart. Men nu har jag bestämt mig för att ändra mig, och tänka ”med och inte mot” i alla lägen, och har till viss del lyckats med det. En ledig förmiddag ägnar jag nu åt att testa mitt projekt på några förskoleklasser. Att använda mig av de tillgångar jag har tack vare jobbet, och inte bara se allt som motgångar. Livet blir ju trots allt lättare att leva då. Och hur det går? Som en dans…;)
Men mer om det i ett senare skede. Har just startat med en klass, men det verkar positivt.

Alltså verkar mina ambitioner att skriva kulturblogg lite väl överambitiöst, men kanske kan jag baka in alltihopa i samma tårta?
Kultur-pedagogik-blogg.
Skriven från grunden…dansgolvet….musiken i själva livet, liksom?

Den som lever får se…2014-03-14 16.45.51en sak i taget.
Nu gäller det att komma i tid till jobbet, till att börja med. En nog så svår uppgift, när man ska lösa all världens problem först, och dessutom ha tvättstugan först.

See Ya! :)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Mitt i planeten jorden…

Allting snurrar som bekant runt oss och vi snurrar runt i rymden. Allt som sker är ett enda kretslopp – sommar, höst, vinter, vår. Men när någonting rubbar balansen…när vädret uppträder onormalt och när människor i olika världar inte kommunicerar med varann på ett normalt sätt, finner vi att marken gungar under våra fötter. Några märker ingenting utan snurrar vidare i sina privata cirklar än mer energiskt. Några försöker lyfta sig över det närmast vardagliga perspektivet men stöter på motstånd från dem som inte orkar eller förmår göra samma sak. Eller de som inte vill förbättra för andra än sig själva och de närmaste.
Väldigt många bråkar om vems fel det egentligen är när något går fel. Ytterst få tar ansvar och ännu färre jobbar konstruktivt på att hitta bättre lösningar för alla och envar. Jag tänker på politiker i första hand, men det kan lika gärna gälla på arbetsplatser och i olika föreningar.
Kanske skulle all politik vinna på att göras om till ett dataspel: Att hitta de bästa lösningarna att rädda vår jord på. Man får uppnå vissa nivåer innan man får gå vidare. Man måste först bevisa att man är en god demokrat som respekterar valutgången, och sen får den tävlande gå igenom olika prov på kunskap och handlingskraft inom områdena Kultur, Miljö, Skola, Vård, Ekonomi, , etc….Om det visar sig att man har fattat fel beslut, så att det uppstår naturkatastrofer, eller att barnen far illa i skolorna eller att några samhällsmedborgare är så fattiga att de stöts ut ur samhället och får tigga på gatorna, då får man göra om det programmet – ”Tillbaka till Gå” – tills alla har en dräglig standard. Då är det dags att gå vidare. På högsta nivån får man den delikata uppgiften att lösa jordens konflikter med fredliga medel. Där gäller det att lösa så många konflikter som möjligt på kortast möjliga tid, men effekten ska vara långsiktig.
Ja, banne mig om jag inte ska uppfinna det spelet…

Va?

Finns redan det spelet?  Tigger folk på gatorna? Är naturkatastroferna redan här?

På riktigt?

2014-06-11 21.56.23

Vadå, ”på riktigt”? Finns det?

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Var finns svaren?

Var finns svaren? Och var finns människorna som kan ge de vettiga svaren?

Jag har inte mött dem många gånger, men då och då har jag mött dem..så jag tror att de finns.
Ofta är de näst intill osynliga, och nästan aldrig gör de anspråk på att säga någon sanning. Men vadå sanningar, förresten? Egentligen är det väl när människor med pondus uttalar något som jag själv har tänkt länge, som jag blir lycklig.
Och när människor i min närhet som av olika skäl har betydelse för mitt eget väl och ve, inte gör det, känner jag mig som ”lost in space”.
Men jag då?
Nog kan jag klämma ur mig nåt vettigt då och då?
Så varsågod att lyssna, du som är på samma våglängd…;-)

2014-08-10 10.37.59

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Innesittare / minnetittare

När solen värmer sitter jag inne bakom min husfasad och flämtar, men trots allt ganska glad….söker svalka i bilder från sommarens bad, och längre tillbaka från en kylig stad…men här kommer ett gäng minnesbilder från tiden som gått, och snart vänder vi blad….och undrar blott, vad….händer sen? Fortsätter solen bränna till den milda grad att hösten kallas sommar och vinter blir till vår som sen kan bli svår om sommaren kommer igen redan vid nyår?

Detta bildspel kräver JavaScript.

I minnet en lååååång skön sommar som började kallt, men vad gör det när allt slutade i den varmaste sommar med ljummaste baden?

Ingenting! Ha en skön helgkväll!

2014-07-01 20.58.35

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid