Svit i Tiden

Något har hänt med oss när vi letar fel hos alla utom hos oss själva. Att söka problemet utanför den närmsta sfären verkar enklare. Att hitta ett fel hos grannen och sedan finna tusen sätt att förklara varför det är grannens fel och inte mitt. Eller så riktar vi oss mot en arbetsgivare, en kollega, en släkting som gjorde oss arvlösa eller en storebror som inte tog oss på allvar. Något som från början var en liten konflikt, växer med tiden, i takt med våra egna tillkortakommanden, och eftersom ingen benämner problemet växer det oss över huvudet.

Jag har själv letat fel och funnit dem hos andra, men ett av mina fel är väl att jag har hittat ännu fler fel hos mig själv än hos andra ….men orsaken till att jag inte gör något åt mina egna brister beror oftast på att jag har haft lättare att se hindren runt omkring mig.
”Jag kan inte göra si eller så för att mitt schema hindrar mig….jag blir trött och sjuk pga mitt arbete….jag  kan inte få andra arbetsuppgifter….jag kan inte byta jobb, eftersom jag inte har fått lärarleg (fast nu har jag ju det)….Jag har ju ändå en tjänst, som jag inte byter bort i första taget….”
Någon enstaka gång har jag skyllt på katterna att vi inte har kunnat åka på någon interrail-resa igen, men oftast beror det ju på att jag inte har velat tillräckligt mycket.
Alla de här bortförklaringarna är hinder som jag själv har skapat….Visst är jag missnöjd med en hel del yttre faktorer i mitt jobb, men inte tillräckligt missnöjd, av vad det verkar. Alltså måste jag antingen göra något åt det eller gilla läget eller byta jobb. Det finns bara det. Att gnälla sig genom 4 år till fram till pension, låter sig icke göras. Det skulle varken jag, mina arbetskamrater, mina nära och kära eller ni bloggläsare som eventuellt har funnits med här i 9 och ett halvt år på bloggen, stå ut med.

Man kan säga att hela min blogg är en ”Svit i Tiden”…eller snarare ”Svit i Gnälltid”.

Fast oftast bara Tid som går…..många långa mer eller mindre tänkvärda eftertankar eller reflektioner över min egen brist på, eller tillgång till tid, och särskilt ”rätt tid”. Motgång och medgång…men som i de flesta dagboksfall skriver också jag mest i motgång. En svit i ganska små nyanser, skiftande mellan ljust grått och blekt gult, med inslag av något färgstarkt rött eller grönt ibland. Jag undrar varför….som person är jag väl inte direkt färglöst blek, även om jag inte är den mest färgstarka. Är det så att de starka färgerna finns – jag vill bara inte släppa fram dem. Eller har inte förmågan?
Vad händer om jag blir arg – inte ledsen – på rådande förhållanden (som jag inte trivs med)? Kommer de starka färgerna fram då?

Nej huvaligen….jag tror jag skriver lite mer beigt annars kan det okända svarta, gälla, starka, grälla ta över. ;-)

Allting hänger ihop och hela jag är en del av samma kropp. Jag kan inte svära mig fri från mitt liv och hur det har blivit, men heller inte skylla allt på mig, förstås. Det onda måste jag ta tag i tillsammans med andra för att lösa. Det går ju inte att jag kastar ägg på mig själv för att jag har gjort något dumt. Ingen blir bättre av det.

Om nu den här samhällskroppen vi lever i ska kunna leva vidare på ett bättre sätt, måste vi ta tag i problemen och lösa dem tillsammans…inte trampa ner några eller höja andra…inte kasta skit på några eller förgylla andra….inte utvisa vissa och välkomna andra. Inte kasta sten i glashus!

En dikt som jag har skrivit och publicerat här några gånger sedan bloggstarten 2005, skulle passa in här och nu…

PROLOG:

Vart går vi nu ?

Vad gör vi med våra liv tillsammans ?

Det finns ännu tid att va still

och när vi vill  kan vi känna kraften i tystnaden i det täta rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Var är vi nu ?

Vad vill vi med våra liv tillsammans ?

Vi kan ännu höra sånger i våra bröst

och när vi vill kan vi höja vår röst

i tystnaden

i det varma rummet emellan oss

som är kärleken.

 

Vad har vi nu ?

Vad har vi gjort med våra liv tillsammans ?

Det finns tid att tänka om

Det finns kraft att göra nytt

Att ge liv åt tystnaden

i det tomma rummet emellan oss

som kan fyllas med kärleken

 

För kärleken är en evig kraft

i rörelse emellan dig och mig

i brusande stillhet 

Ett dånande hav i ständig rörelse

mot ett evigt mål  –  att aldrig va still…

(av millroll)

Detta bildspel kräver JavaScript.

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Tankar om språk i tiden…

Är det tankar förresten, eller är det bara gammal skåpmat? Inga nyheter…Samma gamla förkylning?

En katt går runt i rummet och ser ut att ha tråkigt. Kanske speglar hon bara mina känslor. Ett tag låg hon bredvid mig med tassarna på mitt knä och tittade intresserat in i laptop-skärmen. På något sätt verkade hon vilja sätta sig in i mina förehavanden, men det hela avbröts abrupt av att jag började hosta så intensivt att hon backade och hoppade ner.

DSC03865

Nej, en katt speglar kanske inte mina känslor, men jag minns den tiden när jag var ”nyinsprungen” i väggen för sju – 8 år sedan. Då satt jag precis som nu med en laptop i knät, men då rann tårarna nerför mina kinder i en strid ström och jag fick snyta mig hundra gånger, precis som nu, men nu är det av en mer prosaisk anledning, nämligen förkylning. Då brukade jag ha en katt på varje sida om mig som låg och tryckte från varsitt håll, som la en tröstande tass från varsitt håll. Det brukade hjälpa…eller åtminstone trösta. Så märkvärdigt att känna den där empatin från djur. Så märkvärdigt olustigt att empati mellan människor inte är lika självklar.
När inga kor längre är heliga, när alla former av hot och trakasserier anses vara en del av demokratin och höra till vår rätt att uttrycka oss i ett demokratiskt samhälle.

Jag visste inte att rätten att vara oförskämd och att hata och hota en annan människa, var samma sak som att ha en åsikt.
Kanske har all denna förbistring i det mellanmänskliga klimatet bara sitt ursprung i en allmän språkförbistring. Om någon inte kan skilja på orden hat och åsikt, har vi mycket långt kvar till ”det goda samtalet”. Om vi ens någonsin når dit?

Några politiker ur vårt tredje största parti, vill ha hunddagis i riksdagen, vilket hånas, naturligtvis, men jag tänker att om det finns något som kan göra en en sådan politiker lite mer human, så är det nog ett djur…. ett djur som ser dig för den du är och vädjar till dina allra mest godhjärtade känslor. En ordlös kontakt som inbegriper de känslor du normalt inte visar för publik. Man kan också leka med ett djur. Det har visat sig att barn utvecklar sitt språk som bäst i leken med andra barn. En människa som inte har fått chansen att leka sig fram i språket med en likasinnad, finner kanske inte rätt kontaktvägar. Hur samspråkar man med en hund? Ja, det gör man kanske inte…men det finns i alla fall möjlighet att hitta en gemensamt känslospråk. ”Skrattar du, viftar jag på svansen”, typ….. ;)
barndom Camilla, Eva T+ hästar

Jag vet att jag är naiv, men…vad ska man göra? Vi har inte lång tid på oss….Till nästa val kan de vara dubbelt så många, ”hatarna”, ”hotarna”, och ”de kränkta vita männen och kvinnorna, som för alltid känner sig orättvist behandlade av resten av samhället”.

Nej, kärlek från ett djur löser inga såna problem, men bristen på kärlek och uppmärksamhet, kanske är en av orsakerna till problemet.

Snillen spekulerar….Jag och min katt är i alla fall överens om en sak….”Kliar du mig bakom örat, så spinner jag”…

Featured image

Lämna en kommentar

Filed under Djur, hundar, Katter, Kärlek och politik, Politiker, språk, Tid

Och någonstans i min kropp….

Någonstans inne i mig finns det en förkylning som inte ger sig. Det är bara att stå ut.
Kämpade emot i förra veckan, när den kom tillbaka köksvägen. Försökte streta emot och hosta i smyg, äta ipren mot huvudvärken, snyta mig, som jag brukar till vardags,lite då och då. Det var bara det att det inte räckte. Näsdukarna hopade sig och huvudvärkstabletterna intogs som de vore chokladpraliner. Till slut blev det stopp för alla dumheter. ”Vila”, sa kroppen. ”Vila!”
Som om det skulle hjälpa. Det hjälpte ju inte förra veckan….

Men nu har jag gett mig. Sitter här i soffan med mina katter och vilar.
Om det hjälper?
Jag är skeptisk…. Men jag ger mig och min kropp en chans till. Vad ska jag annars göra? ”Ta ett par katter och köra…” ;-)

DSC03921

Och medan tid är funderar jag på allt som passerar förbi i tidningar, TV och sociala medier. Förargas och gläds med olika företeelser, och känner mig riktigt gammal. Sådär som folk gjorde förr. Satt vid skvallerspegeln och muttrade innanför gardinen.
Men det finns också utmärkta artiklar och fina filmer att intressera sig för. Allehanda åsikter att att bli uppbragt över och glad åt.

Idag var det en artikel i DN om hur grannar våldtog och slog ihjäl sina grannar i en polsk by under andra världskriget, bara för att de var judar. Man hade hela tiden sagt att det var nazisterna som gjort det. Men det var lögn. Det  som beskrevs var fruktansvärt och hemskt, och samtidigt mycket intressant. Jag förfärades verkligen över hur mänskligheten är funtad, egentligen. Det värsta var att denna by var inte ensam om dessa hemskheter. Det försiggick på flera håll i närheten, och människor besökte varandras byar för att ”hjälpa till” med att begå dessa otäcka brott.
Mitt i denna läsning, märker jag hur jag plötsligt sitter och ler. Elisabeth Åsbrink, som har skrivit artikeln har skrivit en mening som rymmer frasen, ”…Mitt bland dem som inget vill säga, för att de eller deras pappor deltog….”, osv….
Varför log jag? Jo, det var så simpelt som att jag gladde mig åt att slippa sitta och reta mig på att människor i en av de största dagstidningarna inte kan skilja på de och dem.
Hon kan! Så tänkte jag triumferande! För att i nästa stund nästan skämmas….hur kan jag sitta och glädja mig åt något -i detta sammanhang – så futtigt?

Men är det så futtigt, försvarade jag mig med sen. Är inte ett rikt och väl fungerande språk det viktigaste för oss människor? Hur ska vi annars göra oss förstådda? Undvika all världens hemskheter…Språket är ju grunden! Ju rikare språk, desto färre missförstånd människor emellan.
Om inte ens journalister i en stor dagstidning, eller lärare i skolan, eller ens en författare, kan skilja på de och dem, före och innan, var och vart, sjuk sköterska och sjuksköterska – vem kan då begära att vi vanliga dödliga som uppdaterar oss på Facebook ska klara av det….eller att barnen i skolan ska lär sig de rätta stavningarna av känt och känna, dum och dumma och det faktum att, att bli bedömd eller att döma stavas plötsligt med bara ett m?

Kanske är det då inte så konstigt att jag sitter och småler åt en välformulerad text, rätt grammatiskt skriven och alla ord på rätt plats och med rätt innebörd. Det som är konstigt är att jag reagerar så på en välskriven text. Är det så ovanligt?
Skrämmande i sig, men naturligtvis inte lika skrämmande som som textens innehåll i sig.
Om jag nu ska sy ihop denna text som börjar i en förkylning och slutar i en fundering om språk, vars upprinnelse är välskriven artikel om en hemsk företeelse, så vill jag ändå påstå att allt handlar om kommunikation. En dialog mellan mig och en förkyld kropp, och om att ta till sig vad kroppen vill säga. Bristen på dialog mellan dem som utövade hemska mord och dem som utsattes för dem, och också hur även släktingarna till förövarna teg ihjäl att någonting hade hänt … men en av de anhöriga ångrade sig sen för att han hade förnekat vad som hänt:
”För att varje nytt historiskt faktum förhindrar förnekelse och lögn, hedrar offren och för att vi efterlevande är ansvariga – inte skyldiga men ansvariga – att se rasism, hat, och mord med klara ögon och varje gång kalla det vid sitt rätta namn. Då och nu….”

Att jag kunde ta till mig denna text berodde på hur den var skriven.
Att läsa en god text kan ge upphov till så mycket mer. Och mer vill ha mer.

Vill du att ditt barn ska lära sig läsa och därigenom förstå omvärlden bättre  – ge barnet ett bibliotek! Vi kan börja där…;)

2 kommentarer

Filed under Böcker, facebook, författare, gammal

Upp som en sol – ned som en pannkaka…

Inte direkt pannkaka. Nej, inte platt och tillintetgjord, men ändå ”ned”….. eller ….”Två steg fram och ett steg bak”…..Det är min egen lilla ”självhävdelseförnekelsedans”.

Mina tvivel kan ta mig nedåt i en väldig fart. Ni vet – jantelagen – ”vem tror hon att hon är”-lagen. ”Vad tror hon att hon kan, och varför just hon” – lagen. Och så så simmar jag omkring i det där löjliga självförminskandet ett tag, tills jag finner att jag har tillräckligt med självförtroende och …ja, faktiskt envishet – vilket jag inte riktigt trodde om mig att ha  – för att långsamt häva mig upp igen, till de livs levande friska och sunda människorna, som jag har turen att omge mig med till vardags.

Men nog är dessa dansturer jag pysslar med till vardags lite onödigt tidsfördröjande. Varför kan jag inte, likt andra entreprenöriella människor, bara ta steget ut och som en robotsökare finna de stipendier och annat jag behöver för att slutföra mitt eget uppdrag? Varför ställa så många frågor till mig själv, när jag ändå inte kan svara, istället för att gå till källan direkt?

Jag känner att jag är så nära nu. Nära målet. Jag trodde nog innerst inne inte att jag skulle nå ända fram. Men när jag nu är nästan framme och har gjort merparten av det jag hade tänkt mig – och lite till, faktiskt – så känns målet nästan ännu mer avlägset än från början. Jo, för nu vet jag ju verkligen vad som krävs av mig för att göra det klart. Och det som krävs – det är verkligen inte min starka sida. Att vara drivande och att sälja mig själv och min produkt och dessutom göra vinst på det hela.
Så jag förhalar i det längsta….jag testar projektet på förskoleklasser, delvis på min egen fritid, och jag hittar på åt mig att jag ska göra en bredvidläsningsbok som blir ramberättelsen, och som kan förmedla de olika entalens / låtarnas texter och karaktärer. Där kan också en lärare hitta lärarhandledningar och länkar till instruerande dansvideor på nätet (dropbox). Och en hemsida av rang måste jag ju ha.

Medan dessa tankar pågår fortsätter mina testlektioner i klasserna – ibland går tid bort…någon är sjuk, något annat kommer emellan, det blir lov, och veckorna går, och barnen och jag får inte kontinuiteten i det hela, och jag förbannar min tjänst som gör att jag inte kan arbeta lite kontinuerligt varje dag i en klass. Men å andra sidan kan jag ju prova på flera klasser, intalar jag mig själv. Och när jag till slut hamnar i sjuksängen hemma, börjar jag pyssla med en framtida till ”boken” i ett enkelt bildredigeringsprogram. Efter två dagars mixtrande inser jag att det inte blir bra. Framförallt gör sig inte färgerna så bra när jag väl skriver ut bilden sen….

Ni hör…två steg fram, ett steg bak. Men hur ska jag då gå vidare? Jag har vänner och jag har min  käraste käresta som inte sviker mig, men trots allt…i detta blir jag ensam!
Det var bara jag som kunde göra det och jag gjorde det i det närmaste klart med ekonomisk hjälp av min nära och kära, som igår gav mig rådet att inte försöka göra en bok och allt annat klart först, utan att istället söka bidragspengar för att kunna göra allt detta sedan, utan att göra det gratis. Ja, jag vet….Jag är faktiskt korkad.

I våras kollade jag en massa stipendier, men drog mig för att söka, eftersom huvuddelen av mitt projekt fattades, men nu….vad ska jag skylla på nu? Det viktigaste är klart och jag är på G med att testa materialet på dem det är tänkt för. Vad kan de mer begära, stipendiefonderna?

2014-10-10 13.39.56

Men jag är faktiskt  förkyld…

Vem kan uträtta stordåd i ett sånt tillstånd? ;)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

… millroll i förändring….

Så tiden går. Svindlande fort ibland. Häromdagen blev jag lite taggad att börja blogga mer frekvent igen. Kulturbloggen gick ut med ett utrop om att de ville ha fler skribenter. Jag var på väg att nappa, men hejdade mig när jag skulle ange min bloggadress.

Hallå?!

Hur skulle det se ut? Jag har ju inte bloggat här på flera månader. Inte det att jag inte har tänkt, men…den tid och det engagemang jag la ner här förr, finns liksom inte. Knappt orkar jag gå in på facebook eller lägga in några bilder längre, någonstans.
Skulle jag dessutom skriva kulturbloggar om musik – jag som inte kom iväg på jazzfestivalen en enda gång? Jag får stilla mig. Men å andra sidan – om jag inte utmanar mig själv, eller låter mig utmanas – var hamnar jag då?
I den ”eviga soffan”, frestas ni säkert att tro. Och jo, det händer förstås också, men den värsta boven är ju jobbet….;) Inte jobbet  sig, utan mitt schema, som hämmar min kreativa framfart. Men nu har jag bestämt mig för att ändra mig, och tänka ”med och inte mot” i alla lägen, och har till viss del lyckats med det. En ledig förmiddag ägnar jag nu åt att testa mitt projekt på några förskoleklasser. Att använda mig av de tillgångar jag har tack vare jobbet, och inte bara se allt som motgångar. Livet blir ju trots allt lättare att leva då. Och hur det går? Som en dans…;)
Men mer om det i ett senare skede. Har just startat med en klass, men det verkar positivt.

Alltså verkar mina ambitioner att skriva kulturblogg lite väl överambitiöst, men kanske kan jag baka in alltihopa i samma tårta?
Kultur-pedagogik-blogg.
Skriven från grunden…dansgolvet….musiken i själva livet, liksom?

Den som lever får se…2014-03-14 16.45.51en sak i taget.
Nu gäller det att komma i tid till jobbet, till att börja med. En nog så svår uppgift, när man ska lösa all världens problem först, och dessutom ha tvättstugan först.

See Ya! :)

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Mitt i planeten jorden…

Allting snurrar som bekant runt oss och vi snurrar runt i rymden. Allt som sker är ett enda kretslopp – sommar, höst, vinter, vår. Men när någonting rubbar balansen…när vädret uppträder onormalt och när människor i olika världar inte kommunicerar med varann på ett normalt sätt, finner vi att marken gungar under våra fötter. Några märker ingenting utan snurrar vidare i sina privata cirklar än mer energiskt. Några försöker lyfta sig över det närmast vardagliga perspektivet men stöter på motstånd från dem som inte orkar eller förmår göra samma sak. Eller de som inte vill förbättra för andra än sig själva och de närmaste.
Väldigt många bråkar om vems fel det egentligen är när något går fel. Ytterst få tar ansvar och ännu färre jobbar konstruktivt på att hitta bättre lösningar för alla och envar. Jag tänker på politiker i första hand, men det kan lika gärna gälla på arbetsplatser och i olika föreningar.
Kanske skulle all politik vinna på att göras om till ett dataspel: Att hitta de bästa lösningarna att rädda vår jord på. Man får uppnå vissa nivåer innan man får gå vidare. Man måste först bevisa att man är en god demokrat som respekterar valutgången, och sen får den tävlande gå igenom olika prov på kunskap och handlingskraft inom områdena Kultur, Miljö, Skola, Vård, Ekonomi, , etc….Om det visar sig att man har fattat fel beslut, så att det uppstår naturkatastrofer, eller att barnen far illa i skolorna eller att några samhällsmedborgare är så fattiga att de stöts ut ur samhället och får tigga på gatorna, då får man göra om det programmet – ”Tillbaka till Gå” – tills alla har en dräglig standard. Då är det dags att gå vidare. På högsta nivån får man den delikata uppgiften att lösa jordens konflikter med fredliga medel. Där gäller det att lösa så många konflikter som möjligt på kortast möjliga tid, men effekten ska vara långsiktig.
Ja, banne mig om jag inte ska uppfinna det spelet…

Va?

Finns redan det spelet?  Tigger folk på gatorna? Är naturkatastroferna redan här?

På riktigt?

2014-06-11 21.56.23

Vadå, ”på riktigt”? Finns det?

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Var finns svaren?

Var finns svaren? Och var finns människorna som kan ge de vettiga svaren?

Jag har inte mött dem många gånger, men då och då har jag mött dem..så jag tror att de finns.
Ofta är de näst intill osynliga, och nästan aldrig gör de anspråk på att säga någon sanning. Men vadå sanningar, förresten? Egentligen är det väl när människor med pondus uttalar något som jag själv har tänkt länge, som jag blir lycklig.
Och när människor i min närhet som av olika skäl har betydelse för mitt eget väl och ve, inte gör det, känner jag mig som ”lost in space”.
Men jag då?
Nog kan jag klämma ur mig nåt vettigt då och då?
Så varsågod att lyssna, du som är på samma våglängd…;-)

2014-08-10 10.37.59

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Innesittare / minnetittare

När solen värmer sitter jag inne bakom min husfasad och flämtar, men trots allt ganska glad….söker svalka i bilder från sommarens bad, och längre tillbaka från en kylig stad…men här kommer ett gäng minnesbilder från tiden som gått, och snart vänder vi blad….och undrar blott, vad….händer sen? Fortsätter solen bränna till den milda grad att hösten kallas sommar och vinter blir till vår som sen kan bli svår om sommaren kommer igen redan vid nyår?

Detta bildspel kräver JavaScript.

I minnet en lååååång skön sommar som började kallt, men vad gör det när allt slutade i den varmaste sommar med ljummaste baden?

Ingenting! Ha en skön helgkväll!

2014-07-01 20.58.35

 

 

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Tid att minnas….

När jag började blogga för 9 år sedan var nätverkande ganska nytt. Jag hade själv knappt hört talas om det, men däremot hade jag hängt vid en dator i ungefär 6 år redan innan jag kom i kontakt med bloggen. Jag tror att det var 1999, eller möjligen -98 som det gjordes möjligt för oss som jobbade i Stockholms skolor att hyrköpa en dator på förmånligt sätt. Hela paket med skrivare och allt. Bredband fanns inte på kartan då – i alla fall inte där jag bodde, utan det var uppringt telefonmodem – tror jag att det hette – som gällde. Och det gällde även 2005, när mitt bloggande tog fart. Anledningen till att jag började mitt datoriserade liv var alltså inte att kommunicera med andra via nätet utan att jag ville lära mig att spela in egen musik via datorn. Eftersom jag mestadels lärde mig inspelningskonsten på egen hand, skedde många misstag, och jag provade ständigt nya nerladdningsbara gratisprogram för att se om det skulle gå lättare. Det mest problematiska med det var ju att varje program hade olika kommandoknappar som var snarlika de andras, men jag kunde till slut inte komma ihåg när jag skulle göra vad i vilket program. Men …. efter hand har det blivit så att jag använder simplast möjliga, och ändå är det svårt nog för mig.
Trots allt – jag har nu spelat in och mixat nio låtar till mitt numera ”berömda pedagogiska projekt”, och det låter hyfsat, men inte proffsigt förstås – eftersom det inte är proffsigt utfört utan genomfört av en kvinnlig autodidakt i övre medelåldern…..Jo, jag har ju spelat in annan musik förut förstås, men det är inget som jag tänker använda mig av i kommersiellt syfte.
Till mina 9 låtar har jag under våren hittat på och koreograferat 9 danser/rörelser i syfte underlätta förståelsen och känslan för matematiken och dess begrepp för förskoleklasser. Under detta kommande år vill jag och har för avsikt att prova mitt material på några olika barngrupper för att sen utvärdera, ompröva och kanske göra om det som funkar mindre bra. Projektet har har hittills visats upp för 12 vuxna och 2 barn i den närmsta bekantskapskretsen och några danser har jag lärt ut. Det känns bra! Det roliga var att det verkade funka för barnen och att de snabbt tog till sig musiken och lärde sig den första låten snabbt.
Alla har varit nöjda och entusiastiska, men några invändningar har kommit och det gäller främst det som handlar om just mixningen och inspelningstekniska frågor – att inte texten hörs så bra, exempelvis, och det är ju ganska viktigt…..Men jag har mixat om det  som var svårast att urskilja, efter bästa förmåga…men perfekt lär det aldrig bli.
Så det som jag började träna på för 15 år sedan är fortfarande det som visar sig vara min akilleshäl. ”Det ska fan vara autodidakt….” Den som påstår att det är onödigt att utbilda sig, får gärna vända sig till mig…;-)

Men det andra jag har gjort som hör till projektet – koreografin, komponerande, dansande, sjungande, pedagogiken och metodiken och skrivande, filmredigering och animerande – det har funkat hyfsat. Och där kan jag ju absolut luta mig mot mina utbildningar – Rytmiklärare, Mellanstadielärare, Litteraturvetenskap, Musikvetenskap, samt – håll i er nu – Miljövård!

Under de här 15 senaste ”datoriserade” åren har alltså 9 av dem också varit bloggande år. För sju år sedan presenterade jag min projekt-idé här på denna sida, vilket gav många glada kommentarer och heja-rop och en del funderingar på denna sida, men redan 1985, medan jag gick på Musikhögskolan, föddes en tanke som gick i liknande banor och som jag skrev min uppsats om – man kan läsa delar av den här på sidan. Min handledare ville att jag skulle ange exempel på övningar i uppsatsen, vilket jag också krystade fram, trots att jag aldrig fick chans att testa dem på barn. Men hade min handledare bara orkat vänta i 30 år så hade hon fått bättre exempel i och med detta projekt….;-)
Nästa år – när bloggen fyller 10 år – kanske detta projekt kan paketeras och fara ut i världen som en färdigmixad och väl inslagen produkt, och i så fall kommer den i tid till ett Bloggjubileum, och dessutom kan det firar sig självt som frö till en idé, till färdig produkt – 30 år.

Livet börjar vid 30, brukar jag hävda….men nu ska vi inte ta ut allt i förskott.

Idag fyller min kära blogg 9 år.
Nio år av mycken glädje och nya (som numera blivit lite äldre) vänner och mycket skrivande och läsande och kommenterande. Anledningen till att jag skriver här idag är alltså min bloggs födelsedag. Men som alltid halkar mina tankar iväg på andra vägar medan jag skriver….ibland hör det ihop och jag kan knyta ihop säcken på  slutet, men ibland är det som om skrivandet ger tankarna egna vingar som olydigt flyger iväg i andra banor och stickspår. Ni som har följt mig vet att det är så, och min blogg är som alltid tillåtande och förstående, liksom dess läsare. När vi som bloggade började skriva skrev vi så ofta att folk kunde bli oroliga om man inte skulle ha hunnit blogga på ett par, tre dagar. Nu har jag inte bloggat sen slutet på juni, och inte en kotte bryr sig…men, på något sätt känns det som själva du, min blogg, ligger här och väntar som alltid, förtröstansfull och inte alls skuldbeläggande, och när jag väl kommer tillbaka  är det som om ingenting har hänt sen den där första gången 17/7 2007 – en varm sommardag i ett semestrande Stockholm 

http://millroll.wordpress.com/2005/07/17/sommartid/
Jag blir alltid glad när jag tänker på min blogg. Så är det! Grattis!
Vi ses – alltid! :-)

Och nu – säcken knyts ihop till slut. Att jag inte sett det tidigare?

Nio bloggår – Nio ental – Nio Dans-turer !

Vi är definitivt inne på sista varvet! =)

Och för att lyckas måste man nog behärska lite av varje….;-)

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Tid

Bokslukare – att sluka eller att uppslukas

2014-06-20 15.34.42

När jag var barn trodde jag att en bokslukare liksom åt böcker, att det var någon slags läshunger. En bokslukare fick aldrig nog – den ville bita av den ena boken efter den andra. Nästan som en slags tävling – hur många sidor har du läst…hur många böcker?

Jag var själv mycket glupsk på det området. Hade jag väl satt tänderna i en bok, gav jag mig inte förrän den var uppäten…förlåt…utläst.

Så såg jag på fenomenet, och ser än idag på läsande. Kan jag inte läsa en bok i ett streck från pärm till pärm, får det vara.

Men plötsligt idag gick det upp för mig – man kan inte sluka en bok utan att låta sig uppslukas av den. Att leva sig in i en boks stämning, personer och handling är själva förutsättningen för att kunna sluka samma bok. Att ge sig hän…en skön konst, som jag behärskade hela min barndom från fem års ålder till 15, ungefär. Jag kunde inte sluta. På somrarna satt jag inne när solen sken för det stack så i ögonen när jag skulle läsa. ”Men du kan ligga på magen och läsa och sola samtidigt”….mamma försökte få ut mig i sommarvärmen – nåja, det var 60-tal och lika kalla somrar som i år, men om solen eventuellt kikade fram var det närmast straffbart att sitta inomhus. Läsandet var det ingen som klagade på.

2014-06-25 12.22.46
OK, då. Jag läste liggande på mage, men till slut sa pappa…”Du måste vända på dig, så att du inte bränner dig”…Då satte jag mig i skuggan eller gick in igen. Den sommaren pappa fyllde 50 – och jag var 9 år – hyrde vi en stor segelbåt som alla vi sju i familjen fick plats i. Och jag läste ”Pip-Larsons seglar” längst fram i förpiken. På så sätt deltog jag ju ändå i seglandet. Men för att de skulle få upp mig i ljuset ropade de ibland…”Titta en häst, Camilla”. Ja, hästar var inte vanliga på sjön på den tiden heller, men vi befann oss nog i någon innerskärgård. De visste att mitt intresse för djur överglänste mitt intresse för litteratur, t.o.m. Så jag dök upp i förpiksluckan för en liten stund, och sen dök jag ner igen när jag hade sett skymten av hästen.

häst-kopiera-3
Jag fick inte rida som barn, men ingen kunde hindra mig från att läsa om hästar. Svarta Hingsten var favorit bland hästar och författaren Walter Farley skrev minst tio böcker om den vilda hingsten som lät sig tämjas av pojken som hade räddat honom från det sjunkande skeppet någonstans i söderhavet.
Jag minns den där första boken bäst. När Alec Ramsey  närmade sig hästen, med sin röst och hittade tång på den öde ön, som gick att äta, både för honom och hästen lyckaes han få kontakt med hästen. Så småningom kom den svarta hästen frivilligt närmare, pojken pratade; -”Såja pojken, såja Svarten…fin häst” och till slut fick han både klappa och rida på den svarta hästen. Att lyssna och läsa in den andre. Och förstå.

Det fanns ett stall på andra sidan Valhallavägen i Stockholm. Det som låg närmast till – men eftersom det låg på andra sidan den trafikerade gatan hade vi inte lov att gå dit, jag och min kompis. En gång gjorde vi det ändå. Av en slump blev vi åskådare till ett litet drama på stallbacken. En liten flicka satt på en ponny som skulle ledas runt av några tjejer som jobbade i stallet. Men hästen blånekade. Stod envist kvar medan tjejerna drog i betslet och försökte liksom knuffa och dra fram hästen. Till slut gav de upp, såg sig omkring och fick syn på oss, två helt oprövade kort, och suckade…”Det här är hopplöst, men..ni kanske kan?”
Vet inte vad som for i dem, men vi klev fram, lite styrkta av detta oväntade förtroende. Jag har alltid trott att det var jag ensam som gick fram, medan min kompis är lika övertygad om att det var hon, men det spelar ingen roll…det är ju upplevelsen som räknas. Vi stegade alltså fram och jag tog ett litet grepp i betslet, klappade hästen och kliade den lite under pannluggen och sa: – ”Såja pojken, fin häst, såja, såja…kom nu så går vi…”
Och – hästen gick! Vi travade runt några varv med den allt gladare flickan på hästryggen. Inte vet jag vad hon gjorde på den där hästryggen och varför ekipaget skulle ledas runt, men det kändes som en saga, oavsett orsaken. Stallflickorna gapade. Minns inte om de frågade hur vi hade gjort, men jag tror att de undrade.
Vilken triumf!
Den situationen blev på något sätt avgörande för min självbild. Allt detta läsande, denna glupande läshunger som hade gett mig så många fiktiva upplevelser hade nu fyllt mig med en slags magi – en känsla av att det är bara jag (och så kompisen, då…;) ) som kan utföra uppdraget. Jag lyssnade och läste hästen, och förstod hur den kände.  Och liksom uppfylldes av den.

2014-06-24 19.17.07

När vår äldsta katt nu har blivit skadad i slagsmål hamnade hon hos en veterinär som böjde sig fram och tittade på Misse inne i buren. Pratade med henne sträckte fram sin hand till Misse som vägrade komma ut. Då tvingade hon inte ut Misse – en gång träffade vi en veterinär som hällde och skakade ut katten på undersökningsbordet – utan lyfte bara av taket på buren …fortsatte prata och kelade lite med henne. Misse var så tillgiven som aldrig förr. Denna katt som alltid springer och gömmer sig för främmande människor, och låter sig inte klappas på förrän efter många besök.
En del vågar hon aldrig möta. Nu satt hon praktiskt i knä på veterinären efter två minuter. Oss visade hon inte det minsta intresse.

2014-06-23 13.34.04
Och nu, efter ett 61-årigt liv tror jag äntligen att jag har förstått meningen med mitt bokslukarliv. På tiden?
Jo, men på min blogg har vi all tid i världen. ;)

Att låta sig uppslukas av ett djur – att läsa, lyssna och ta in – det är som att läsa en bok. Att läsa är att ge sig själv möjligheten att förstå och känna in, att uppfyllas av något större, så att när verkligheten plötsligt knackar på och stiger in i ens liv, kan man förvalta sin kunskap och omsätta den i handling.

Och efter att ha ägnat en lång period av mitt liv åt annan verksamhet som inte har gett mig ro att läsa, inte tid att uppfyllas av något annat än dagstidningar, facebook, musik, arbete och föralldel – bloggande – har jag hittat tillbaka till pudelns kärna.

Att sluka en bok förutsätter ett uppslukande av en bok, och klarar man det så blir man magisk, likt trollkarlen i visan, som drack upp sig själv vilket han ångrade i 700 år. Men så illa ska det ju inte gå.

Det är ju bara att hämta nästa bok att uppslukas av….

2014-06-22 12.47.37

 

 

 

Lämna en kommentar

Filed under Böcker, Bokslukare, Katter, kultur, Tid