… med plakat vi står – tills vi får gråa hår – och de bär ut oss på bår – men om vi når målen att rädda klimatet, kan det bli vår i våra sinnen, och vi kan sen fira att den planet som är vår, kan finnas i många år, tack vare tjatet från alla unga, och en och annan senior, om en bättre värld för alla. Då lägger vi ner plakatet, rustar ner, och hatet finns inte mer när alla får en rättvis del av det som läggs på fatet, och alla mår gott, så gott som det går.
En liten ”önske-tänkar-vers”, denna fredag, när så många mörka moln skymmer sikten för det som ändå sker som är ljust. 😏
EU-parlamentet har t.ex röstat igenom en restaurerings-lag för naturen, som visserligen vår regering kan sätta sig emot, men om naturen får chansen att jobba som den ska, med att fånga in och hålla koldioxid och andra växthusgaser på plats, på naturlig väg, är det mycket vunnet. Om vi inte motarbetar naturen gör den mycket av klimatarbetet helt gratis. Att träffa unga klimataktivister från Grekland, som letade efter Greta (vi kunde visa vägen), för att prata om sin kamp i Grekland, känns också som en ljuspunkt. Vi är inte ensamma. Klimatkrisen är global och vi måste samarbeta.
Om regeringen – och världens makthavare – gör sitt jobb på rätt sätt, slipper statsministern se oss varje fredag utanför sitt fönster. Men vi ger oss inte förrän då!
Varje fredag från 9.00 med #FridaysForFuture på Gustaf Adolfs torg, och från 11.00 vid Sagerska med #peopleforfuture
Varje lördag 12-13 på Medborgarplatsen med #SaturdayForFuture
När jag följer Armand Duplantis stavhopp upp över ribban på en svindlande höjd över 6 meter upp i luften är det som om mitt hjärta tar ett glädjeskutt med honom. För ett ögonblick stannar vi svävande där uppe bland molnen, han och mitt hjärta i viktlös harmoni med den vibrerande glädjefyllda känslan av fulländning. Och vi faller, faller, faller lyckligt och mjukt på mattan under oss medan den berusande glädjen stiger mot taket. Vi har slagit världsrekord! Omgivningen sjunger i alla tonarter om denne ung mans talang och bedrifter i så unga år, och han belönas rikligt med stipendier, hyllningar från prinsessan Victoria och slutligen krönas han med en välfötjänt bragdmedalj av Svenska Dagbladet. Jag brukar inte uppleva idrott som skön konst, på det sättet. I alla fall inte sen Ingemar Stenmarks dagar. Men Duplantis kan verkligen få mig att förnimma ”sfärernas harmoni”. Att ha en talang är en sak, men att vårda, utveckla och förvalta den är en annan.
När jag för några år sedan satt i Oscarsteaterns salong för att höra och se musikalen ”Så som i himmelen” försattes jag i ungefär samma glädjefyllda berusande högtflygande stämning när jag hörde Philip Jalmelids gudabenådade röst, när hans stämma bar mitt hjärta upp bland molnen för att stanna där ett tag. Jag har ingen egen erfarenhet av stavhopp, men körsång har jag ägnat mig åt sedan barnsben. Är man körsångare kan det räcka att vara musikalisk och ha ett gott gehör och en någorlunda vackert klingande röst som kan smälta in i en körklang. Man vet också att det skulle krävas något extra av en om man skulle vilja bli solist. Som solist behöver man behärska sina stämband, öva och förfina sina uttrycksmedel och träna upp sin lungkapacitet och det så kallade stödet för att ens röst ska bära ända upp i himlen och dessutom förmedla så mycket att även ens lyssnare kan följa med på den turen. Men det är inte bara tekniken som ska övas för att lyfta oss alla. Det är också den mentala styrkan som behöver luft under vingarna. Att tro på att ens röst ska bära och klinga ut så att andra ska vilja lyssna kräver mod. Att satsa på något så känsligt som sin egen rösts förmåga att uttrycka något utöver det vanliga, kräver en särskild talang. Att förvalta, vårda och utveckla denna talang kräver ännu mer. Att stå på scen kväll efter kväll, och ge en ny publik samma svindlande upplevelse i varje ögonblick är något som borde belönas med bragdmedaljer varje kväll.
Efter tre säsongers fullsatta hus med ”Så som i himmelen” föll allting samman och himlen förvandlades till ett litet helvete för medverkande sångare och musiker, på grund av corona. För att förhindra smittspridning råder näringsförbud för en hel kulturbransch.
Men inga stipendier eller hyllningar från prinsessor, och ingen bragdmedalj väntar Philip Jalmelid efter fallet från skyarna – och inte heller någon av hans skönsjungande eller spelande musikerkollegor.
Hörde ni att någon bad Armand Duplantis ta ”ett vanligt jobb” när han landade på mattan efter världsrekordhoppet? Hördes någon säga att man inte bara kan göra det som är roligt jämt? Fanns det någon som uttryckte att han var egoistisk för att han utövade en elitidrott? Att han borde skämmas för att han ville tävla i något så oviktigt som höjdhopp, när människor riskerade sina liv på jobb inom vård och omsorg?
Nej, jag tror inte att Duplantis fick höra annat än lovsånger. Sveriges kulturarbetare däremot, fick höra betydligt gällare tongångar, och om de inte bemöttes med elakheter eller oförstånd så blev de ignorerade och i värsta fall helt bortglömda av såväl politiker som allmänhet. De högtflygande planer Philip och hans familj hade när han startade egen firma och köpte hus, på toppen av början av sin karriär, grusades på några månader och drömmarna om en fortsatt lysande karriär stannar på marken, liksom flygplansbranschens plan nu står still. Men den branschen sponsras däremot av staten för att kunna starta om när tillfälle gives, trots att det är en fossilbränslekrävande bransch som borde stoppas omgående.
Oscarsteaterns framträdande vid ”Öppna salongers” aktion vid Norrbro i Stockholm.
Hur ska man förklara denna orättvisa? Beror det på kulturförakt, eller helt enkelt bristande kunskaper om frilansande kulturarbetares förhållanden? Eller bara ovilja?
En sak vet jag… Ur ett hälsoperspektiv är det bra mycket mer hälsosamt för mig och alla andra, och vår planet, att flyga till himlen med sång – eller stav – för såväl själ som kropp, än med ett fossilbränsledrivet SAS-plan. Och det ger så mycket mer glädjefylld energi åt såväl hjärta som hjärna.
Så låt oss hylla och prisa alla som förmår att förvalta, vårda och utveckla sina talanger och som gör att vi kan fortsätta ta glädjeskutt i skyarna och såsom i himmelen, så och på jorden, ska vi liksom sväva i fantasin bland molnen och andlöst insupa sfärernas harmoni.
🙋 💕 🎶 ☁ 🌍
PS Detta inlägg skriver jag med anledning av Philip Jalmelids eget mycket ilskna och besvikna brev till politikerna, i veckan som gick, vilket berörde mig mycket. DS
Efter att ha sett första avsnittet av ”Barns hemliga liv” på SVT, blev jag ganska beklämd. Hur vuxna människor utsätter barn för experiment för att sedan sitta och utvärdera och recensera barnens beteenden på bästa sändningstid, känns för mig obehagligt och kränkande. Vill man förstå och lära känna barn måste man göra det med respekt. En producent för programmet försvarade det med att föräldrar till barnen har sett programmen och givit sin tillåtelse och allehanda experter har också tillfrågats om huruvida det är etiskt lämpligt, eller ens lagligt, och alla verkar vara nöjda med programmen, och därmed är allt frid och fröjd…
Eller?
Jag läste artikeln flera gånger men såg ingenstans att barnen hade blivit tillfrågade, varken före eller efter inspelningen av programmen.
Nåväl….nu har jag fått en jättebra idé till nästa programserie….
”Vuxnas hemliga liv”, ska den heta.
Vi samlar in all världens politiska ledare i en jättestor inhägnad. Vi ger dem ett uppdrag och ingen kommer att släppas ut förrän de har klarat av sin uppgift.
Uppgiften är: De ska tillsammans lösa problemen med klimatkrisen, och de måste samarbeta med varann. De får ingen hjälp av några partistrateger. Däremot kan de få ta hjälp av tolkar och forskare inom området, närhelst de önskar.
De måste tillsammans se till att alla länder får de resurser de behöver för att kunna minska utsläpp och fossila bränslen i respektive länder.
Allting kommer att filmas, och filmen kommer att kommenteras och recenseras av barn från alla länder som ger poäng efter hur ledarna uppför sig – om de delar med sig eller om de kan samtala med alla eller bara med sina närmast allierade. De som samtalar och kommer överens med flest personer gynnas också.
De kommer att få tillgång till mat och husrum men beroende på hur de har agerat och samarbetat kommer det vara olika standard. En del får tälta och koka sin potatis själva medan de med högst poäng från barnens jury får eget rum på ett hotell inom området. En del kanske blir utan mat. Men detta poängsystem får inte de vuxna kännedom om förrän efteråt.
Barnen får också betygsätta hur de reagerar på ”orättvisan” i att en del belönas med lyx och andra får svälta.
Det enda de vuxna får veta är att de måste lösa uppgiften så snabbt som möjligt och att ingen får lämnas utanför. Är det någon som vägrar dela med sig eller komma överens, kommer tyvärr alla att få stanna kvar i inhägnaden. Det blir ”klass-straff”.
De kommer att få ta hjälp av barnen om de har svårighet att lösa konflikter. De som väljer att be barnen om hjälp får också poäng och belönas senare med barnens kärlek och stöttning i det fortsatta arbetet i sina respektive länder. De får också poäng om de tar hjälp av tolkar och forskare för att uppnå samförstånd och ett gemensamt politiskt program för framtiden.
Och när väl uppgiften är löst på ett rättvist och klimatsmart vis, som de hinner genomföra inom överskådlig framtid, vinner alla ett pris – en bättre värld!
Visst låter det som ett fantastiskt experiment, som kan komma alla till godo?
Fast…. Hmmmm…. När jag tänker efter kanske vi just nu lever i detta experiment allihopa. Alla inlåsta på samma planet och hänvisade till ledare som i olika hög grad delat med sig, lyssnar på varann och vetenskapen och på barnen. Den stora skillnaden är att poängsystemet är omvänt. De som inte bryr sig om sin omvärld och som inte lyssnar på vetenskapen eller på barnens budskap om en ohållbar framtid, belönas rikligt, och tvärtom.
Vi är nu alla utsatta för ett extremt livsfarligt experiment med oviss utgång för alla, men som gynnar ett fåtal och missgynnar en majoritet alltmedan experimentet håller på, och de som gynnas gör allt för att hålla sin verksamhet hemlig för att orättvisan ska bestå.
Precis som i ”mitt” experiment kommer alla att straffas om några misslyckas….
Men om vi ropar med gemensamma krafter så att alla hör, kanske att de vaknar ur sin själviska bekvämlighetsbubbla?
När jag läser den ena undersökningen efter den andra om hur smarta människor blir av att ha studerat musik i den ena eller andra formen, tänker jag att, jovisst har jag levt med musik, studerat musik, spelat allehanda instrument och sjungit i kör under hela mitt liv, men så exceptionellt smart är jag väl ändå inte? Å andra sidan – hur dum hade jag inte varit om jag inte hade ägnat så stor del åt musiken? Rent av korkad, kanske…
Så på sätt och vis har jag tur….Jag är alltså nu en ganska lagom klok, lagom tjock, lagom snygg, har lagom lön (nåja), lagom bra jobb, bor lagom fint….ja, allt är egentligen rätt perfekt.
Tänk om jag vore…
världens rikaste – tänk så många som skulle vilja ta del av min rikedom och ingen skulle jag lita på, och tänk så många inbrott….
världens snyggaste – så måna stalkers jag skulle ha…
världens mest begåvade – jag skulle nog känna mig väldigt udda…
världens bäst meriterade och eftersökta på mitt jobb – kanske eftersträvansvärt, men tänk så stressad jag skulle bli, inte hinna med mitt privatliv och försumma mina vänner och mina katter….kanske skulle jag hamna i skilsmässa på kuppen….
världsberömd musiker, författare, kompositör, etc – antagligen många stalkers eller paparazzis i faggorna där också….
världens friskaste – jo, det vore bra, men jag är ändå glad så länge jag bara har en simpel förkylning….eller två…….Om jag tänker efter så är jag ju på sätt och vis världens mest lyckligt lottade.
Det jag mest av allt önskar mig har jag redan….det jag vore glad om jag hade, men som jag inte har, kan jag antingen uppnå om jag verkligen vill, eller så kan jag lika gärna leva utan.
Så vad gnäller jag om?
Nej, jag gnäller inte så farligt, tycker jag. Det värsta på sista tiden har varit mitt knä…men det är bättre nu, tycker jag (vågar nästan inte hoppas), och kanske lite beroende på en annan sak som jag har gnällt om lite i smyg att jag inte har klarat, de senaste 5 åren – att jag har gått ner i vikt några kilo. 5-6 kilo i höst. Det är bra för knäna, bl.a. Tänk er att slippa bära 6 liter mjölk varje dag, varje steg. Den där viktnedgången har tagit sin tid. Fem, sex år. Fast jag har gjort mina försök många gånger de senaste åren har det inte gått. Men nu ville jag alltså tillräckligt + att den nya vågen står på ett bra ställe, den pendlar inte upp och ner flera kilon från dag till dag, vilket var fallet med den gamla. Det gjorde ju att jag tappade både hopp och lust och tänkte att jag kan lika gärna äta choklad och strunta i alla andra hälsosamma tricks jag känner till. Det spelar ju ändå ingen roll vad jag gör…
Då tänker jag: Den borde finnas någon slags ”pedagogisk våg” vid inlärning i skolan. En plats dit alla barn kunde gå och ”väga” dagens införlivade kunskaper…ett neutrum som inte värderar, bara mäter och väger. Känner barnet att det behöver vägledning för att nå ett ännu bättre resultat får hen gå till sin lärare eller någon bänkkompis som har knäckt nöten. Men det gäller förstås att läraren är lika sträng men rättvis som vågen själv, och att kompisen är pålitlig och inte pendlar fram och tillbaka likt min gamla våg.
Det skulle funka på mig i alla fall. Jag är inte så intresserad av subjektivt satta betyg som att få uppmuntran och känna tillfredsställelse i att ha uppnått det jag har föresatt mig. Sen är det klart ännu roligare om någon i min omgivning – lärare, vän – faktiskt har noterat om jag har gjort framsteg.
Då skulle jag också känna mig som världens mest läraktiga – särskilt om jag också får tillfälle att tillämpa mina kunskaper på något vis – i så fall skulle jag dessutom få känna att jag är världens smartaste…
Och tänker man efter: Att våga är också ett ”vågspel”….
Smart va?
Back to basics….Mer musik åt folket!
PS En händelse som ser ut som en tanke – jag är född i vågens tecken 😉 DS
Time in Stockholm 
Tid 