Idag satt jag och filosoferade för mig själv medan jag slösurfade lite på min mobil. På sätet snett mitt emot mig i tunnelbanevagnen damp en överförfriskad man ner, som drack öl och pratade för sig själv. Men jag fortsatte med mitt och efter ett tag bytte han plats och satte sig tvärs över gången där han kunde husera helt fritt. Och det gjorde han. När det kom en tiggare förbi som skramlade med pengarna på ett rytmiskt sätt, skrattade den bullrige och härmade rytmen lätt hånfullt. Sen ropade han efter killen – ”Om du hade haft en gitarr hade jag gett några kronor, men det där……chicketichick…” Så skrattade han rått igen. Färden fortsatte och när min station närmade sig kom en ung kvinna förbi med tidningen Sofia. Jag som har tänkt köpa den ett tag blev glad eftersom jag för ovanlighetens skull hade kontanter på mig. Hon blev förstås också glad, men den överförfriskade var förstås av annan åsikt. -”Vad är det för bra med den där tidningen? ”, gormade han. -”Det är det jag ska ta reda på”, sa jag. -”Nu var du snäll. Du gav alldeles för mycket och fick ingenting tillbaka. Nu var du snäll! ”
”Jag vet”, sa jag. ”Men jag gav inte bort nånting, jag köpte en tidning som jag har hört ska vara bra”. Det trodde han så lagom på på, men den rara försäljerskan vinkade lyckligt och ropade tack och hej åt mig medan vi gick ut ur vagnen genom olika dörrar.
Jag undrade i mitt stilla sinne hur mycket gladare jag blev av att köpa tidningen, än jag hade blivit om jag hade köpt alkohol för motsvarande summa.
Vad min bullrige medtrafikant hade tyckt, vet jag ju, men han verkar ju å andra sidan inte alltid veta sitt eget bästa… 😉
Time in Stockholm 
Tid 